Tillbaka

Nyhetsbrev Riksskådebanan maj 2010

Vänner, anställda, förtroendevalda, medlemsorganisationer, partners!

Stängt mellan hägg och syrén, stod det på skomakarskylten. Skönare än så här blir det inte. Nu är det försommar. Rakel från Palestina, bosatt i Stockholm sedan många år, tycker också att det är skönt. Men det vackraste hon vet är en naturupplevelse av helt annat slag. Oundvikligen är vi präglade av våra tidiga erfarenheter i livet. Det vackraste jag vet, behöver inte med nödvändighet vara det vackraste du vet. Däremot kan vi faktiskt bestämma oss för att antingen bli djupt och intensivt intresserade av varandras skönhetsideal, eller att låta bli. Och om vi tackar ja till varandras preferenser finns omedelbart förutsättningarna där att upptäcka att det vackra för dig även kan bli vackert för mig. Och vice versa.

För så är det; vad som är vackert eller fult, skönt eller oskönt är inte entydigt. I Sverige bär vi definitivt på ett arv om vad som är vackert, och vi släpar på föreställningar om "rätt smak", där vi otvetydigt är påverkade av personer, skolor, föreningar och institutioner som är ungefär samtida med idéer om folklig upptuktelse och hygien för att inte tala om ren rashygien. Skillnaden är dock att vi, som nation, aktar oss för att tala om det som andra världskriget definitivt satte stopp för. Nu har "rätt smak" däremot transformerats till något som på en och samma gång blivit både mera förgrovat och sofistikerat. Det är ett socialt/ekonomiskt/ kommersiellt signal- och regelverk som handlar om hur vi ska vara och hur vi ska konsumera; var vi ska bo, vad vi ska arbeta med, vad vi ska göra under fritiden, vilka vi ska umgås med, hur vi ska klä oss, bete oss, hur vi ska inreda våra hem, uppfostra våra barn och så vidare i all oändlighet. Uppsättningen av sociala och ekonomiska markörer är dock mindre oförargliga än sommarfräknar på uppnäsan, därför syftet bakom idén om "rätt smak", är, då som nu, en absolut strävan efter åtskillnad. Eller kanske något på gränsen till åthutning, i riktningen uppifrån och ned, om än i lite mer modern form än trettiotalets dito.

Naturligtvis dras inte alla med strömmen; men tillräckligt många för att fenomenet "rätt smak" får betydelse för hur sanna och solidariska vi lyckas vara som människor och medmänniskor, som föräldrar, grannar och kollegor.

Och förvisso är det så att både organisationer och institutioner i likhet med individer påverkas av det som kallas tidens strömningar.
När Riksskådebanan strax ska fira hundra år, i augusti, ställs också frågan om hur tilldragande, eller, nödvändiga tanke, motbjudande, organisationen är. Eller har varit. Lider organisationen också av idén om "rätt smak". Fanns det möjligen ett drag av upptuktelse i tidernas begynnelse, när teatern i skådebaneregi skulle bli ett "bildningsmedel"?
Och vad betyder det i så fall i dag? Inte så att skådebanerörelsen skulle utmärka sig bland andra organisationer och folkrörelser, men likväl befinna sig i samma fåra.
Är organisationen öppen för olikheten? För andra och andras idéer? Kan en organisation drabbas av inskränkthet och fördomar, av falskhet, lögn, fåfänga och koketteri? Och om det är så, går det att förhindra att så sker? Och i så fall hur?
Jag tror att de här frågorna är motiverade, inte minst därför att Sverige är ett land som är ordentligt förändrat inte bara under hundra år utan också under senare år. Det är inte få svenskar som just blivit svenskar under de senaste tjugo åren, inte för att de är födda här utan därför att de har flytt och flyttat hit.
Gårdagens riksnyhet som dånades ut i varje nyhetssändning timme efter timme var resultat av en undersökning som säger att främlingsfientligheten minskar. Granskar man undersökningen framgår det att fördomarna de facto har minskat, från astronomiskt höga höjder, till ännu oförsvarbart höga nivåer. Det vill säga kvar finns tillräckligt många människor som lätt kan förledas att ta politiskt parti för främlingsfientlighet, i stället för att ta avstånd från densamma. Kvar finns mera rädsla än tillit och empati. Det är graverande. I elfte timme, i september är det riksdagsval, finns det möjligheter för varje demokratisk organisation, på alla nivåer, att anta utmaningen; att argumentera mot det främlingsfientliga, för det mänskliga.

Om vi ser på det som slarvigt kallas "kulturutbudet", så kan man omedelbart konstatera att de idéer och tankar som vi får till oss genom det allra mesta inom media, teater, film, musik, av så kallad populärlitteratur eller genom att betrakta populärbilder, ständigt signalerar vad som är "rätt" och "vackert", på samma sätt som vi omedelbart får veta vad som är fult eller kitsch. Problemet är att också smala medier talar om för oss vad som är kitschigt. Inte alltid direkt, men indirekt. Anmärkningsvärt är dock att etiketten kitschigt mycket sällan utmärker det som är designat, eller dyrt, eller producerat i västvärlden. Istället klistras den över den fattiga delen av klotet. Etiketten sätts på tankar, religiösa symboler, på varor, ja på allt som produceras på de platser som många av de nya svenskarna kommer ifrån. Det är de fattigas och papperslösas hemlandskulturer som bli osköna, otilltalande, oestetiska. På samma sätt som småfolkskulturen en gång betraktades som oskön och undermålig under svenskt trettiotal. Den här hållningen, arrogansen, riktas i dag mot de människor som ständigt hamnar i underläge, som varken är utbildade eller enligt våra egna mått mätt, bildade. Det är de som inte anses duga till jämlikar, utan tvingas att kvalificera sig för medborgarskap om den saken över huvud taget blir aktuell.

Nongnarin Johansson född i Thailand, bosatt i Skåne, berättar i Riksskådebanans senaste årsberättelse (2009års verksamhet), vad hon förväntar sig av Sverige. "Jag skulle känna mig stolt om svensk teater vill visa något annat av Thailand; landet har ju egna konstnärer, egna musiker, egna författare och egna skådespelare."
Hennes kurskamrat på den skånska folkhögskolan, hennes namn är Halina, och hon är född i Somali, har också förväntningar i samma intervju: "Jag vill att mina förfäders berättelser ska bli allas. De berättelserna är viktiga i mitt liv, och är mitt liv. Det är spännande berättelser som förde oss samman, både unga och gamla. Vi kom nära varandra. Alla vi som satt där och lyssnade, och vi kom att förstå lika mycket av det mänskliga son någon bok kan berätta"

Är det så orimligt att ta Nongnarin och Halinas tankar på allvar? Att göra något konstnärligt av det de har tagit med sig till sitt nya land? En viktig uppgift för en demokrati och solidaritetsorganisation inom kulturområdet handlar just om det här - demokrati och solidaritet. För att vända på föreställningar om vad som är "rätt" eller "fel", så måste någon gå före och just våga visa att det inte bara finns en sorts "bra smak" utan många olika sorters bra smak. Själv ser jag gärna att Stadsteatern i Malmö sätter upp en pjäs baserad på Nongnarins eller Halinas egna berättelser. Där de två inspirationskällorna varken exotiseras eller problematiseras utan bara får stå för det de faktiskt är, goda påskyndare till bra berättelser. Men för att det ska bli av måste blicken och intresset riktas åt deras håll. Och inte åt något annat.

Riksskådebanans årsberättelse (årsbok) ligger på Riksskådebanans hemsida, den tryckt och klar för distribution. Varje medlemsorganisation inklusive regional skådebana är välkommen att beställa årsberättelsen från och med nästa vecka (vecka 22) då Riksskådebanans huvudkansli är tillbaka i Stockholm, på samma adress som för tre år sedan, nämligen Bellmansgatan 30, postadress Riksskådebanan,
Box 175 06, 118 91 Stockholm. Tanken med årsberättelsen eller årsboken är tvåfaldig; den ska tjäna både som ett internt dokument i skådebanerörelsen och Riksskådebanan och som ett externt i marknadsföringssyfte.
Årsberättelsen beställs från samma e-postadress som hittills ulla.tengling@skadebanan.se

Förberedelserna inför Riksskådebanans eget hundraårsjubileum i Stockholm pågår; klart fram till nu är att Riksskådebanans höstmöte hålls redan under fredagen den 27 augusti. Lördagen den 28 augusti ordnas under eftermiddagen ett seminarium där fyra politiker bjuds in för att samtala, och svara på skådebanespecifika frågor. Efter detta seminarium ordnas en kulturfest.
Medarrangör under seminariet är nätverket "Koalition för kulturdebatt", där Riksskådebanan ingår tillsammans med en rad andra nationsövergripande kulturaktörer.
Söndagen 29 augusti är Riksskådebanan åter ensam värd för jubileet.

Ett mera detaljerat program som omfattar såväl höstmötet den 27 augusti samt jubileumsaktiviteter det två följande dagarna, kommer att riktas till samtliga skådebaneregioner samt övriga medlemsorganisationer före midsommar.
Riksskådebanans insats under höstmötet/ jubileet blir att stå för program, förtäring, lokal och andra direkta kostnader som följer med själva arrangemanget. Inbjudan att delta under höstmötet riktas till Riksskådebanans medlemsorganisationer. När det gäller skådebaneregionerna går inbjudan till varje skådebaneregions verksamhetsansvariga samt till ordförande och ytterligare en styrelseledamot i varje region. Inbjudan att delta i jubileumsfestligheterna riktas till samma personer i varje skådebaneregion och till övriga medlemsorganisationer samt till ett antal personer därutöver som har och har haft särskild betydelse för Riksskådebanans ställning och utveckling.

En väsentlig skillnad från tidigare år, då Riksskådebanan bjudit in till höstmöte, är dock att i år svarar samtliga inbjudna för sina egna rese- och logikostnader, varför alla som vill vara med från respektive regionen uppmuntras att på egen hand boka resa och hotell redan nu.
Det vill säga ingen bokning kommer att ske via Riksskådebanan!

Förklaringen till nyordningen är, som de flesta känner till, ett nytt ekonomiskt läge då det statliga anslaget för Riksskådebanans verksamhet blivit kraftigt reducerat. (Undantagna från denna nya princip är dock Riksskådebanans egna styrelseledamöter, där Riksskådebanan står för rese- och logikostnaden.)

Som vi tidigare informerat om kommer Riksskådebanan att medverka inom ramen för nätverket "Koalition för kulturdebatt" under den så kallade politikerveckan i Visby i sommar. Koalitionen för Kulturdebatt svarar för en manifestation, i anslutning till politikertalet i Almedalen i Visby den 6 juli. Koalition för kulturdebatt har inför manifestationen producerat en antologi där tolv kulturorganisationer medverkar. Riksskådebanan är en av dem. Det man gemensamt vill - inom koalitionen - är att kulturfrågorna ska ges stort utrymme under valrörelsen, så att det efter valet ska märkas att kulturpolitiken skjutit fram sig position i förhållande till det som kallas andra "politikområden" och till svenskt samhällsliv i stort.
För skådebanerörelsens och Riksskådebanans del handlar det ständigt om att vinna respekt och förståelse för det arbete som utförs när det gäller att ordna kulturmöten som annars inte skulle bli av, sedda ur ett rättviseperspektiv och där behoven finns.


För dig som vill delta under den här dagen i Visby kontakta helena@klys.se
Ytterligare information om manifestationen finns på koalitionens hemsida www.kulturdebatt.nu

Med vänliga hälsningar
Ulla Tengling
Förbundssekreterare
Riksskådebanan