Nya vindar 1962-69
1960-talet kom att innebära ett stort språng framåt för Skådebanan. Verksamheten fick en mycket större bredd och en tidsenligare prägel samt en fastare anknytning till arbetsplatserna genom de fackliga organisationerna.
Från 1962/63 till 1967/68 ökade antalet medlemmar i Skådebanan i Stockholm från ca 5 900 till 29 000, antalet ombud från 242 till 1400 och antalet teaterbesök förmedlade av Skådebanan från 38 000 till 270 000. Man lyckades också åter skaffa bidrag till verksamheten från myndigheterna - 1968 var de uppe 1 300 000 kr från Stockholms stad och 150 000 kr från staten. Från 1 januari 1962 fick Skådebanan en ny VD i Birger Alm, med bakgrund i arbetarrörelsen och tidigare teaterchef inom Folkparkernas Centralorganisation. På årsmötet 1962 valdes till suppleant i styrelsen ombudsman Rune Rosengren från Fackliga Centralorganisationen. Han inträdde under året som ordinarie i styrelsen och innan 1963 var tillända var han dess ordförande (1965 blev han tillika VD för organisationen).
I mycket hög grad måste de nya vindarna tillskrivas Rune Rosengrens idéer och i kontakter med den fackliga rörelsen. Tillsammans med Birger Alm och Essen Lindahl utgjorde han en arbetsgrupp som lade fram förslag till nya riktlinjer för verksamheten och initierade en tidsenligare försäljningsform av biljetterna från spelåret 1963/64. Den stora förändringen var att medlemmarna fick sina biljetter hemskickade per post. Skådebanan hade såväl individuellt anslutna s k A-medlemmar och genom ombuden anslutna s k B-medlemmar, vilka senare utgjorde det stora flertalet. Samtidigt ersattes tidningen Skådebanan med månatliga cirkulär och man prövade nya former för publikarbete.
Från spelåret 1965/66 övertog Skådebanan den tidigare konkurrerande biljettförmedlingen AB Teater
tjänst. Denna hade verkat i Stockholm sedan 1960 och enbart sysslat med att sälja abonnemangsbiljetter till reducerat pris. Detta spelår infördes också Stockholms stads teaterbiljetter, som var ett sätt för kommunen att stödja privatteatrarna genom inköp av biljetter som förmedlades till handikappade, långtidssjuka, skolungdom, pensionärer och värnpliktiga. Kommunen uppdrog denna biljettförmedling åt Skådebanan, som för detta fick ett särskilt bidrag. Genom detta fick man också till slut tillgång till föreställningar på Oscarsteatern och Scalateatern.
Den 1 augusti 1965 startades, i Malmö Skånska Skadebanan, efter förhandlingar med FCO, TCO, ABF, TBV och Malmö Stadsteater. Redan 1911 hade det bildats en lokalavdelning av Skådebanan i Malmö, men denna upphörde i stort sett att fungera, när stadsteatern stod klar 1944 och själv åtog sig att sköta kontakterna med abonnemangspublik och folkrörelser. Man förberedde också bildandet av regionala skådebanor på flera andra håll i landet.
Verksamhetsåret 1968/69 var medlemmarna över 30 000 och de anslag Skådebanan fick räckte inte till att subventionera biljetterna. Verksamheten i Stockholm gick i konkurs.
Skådebanan ombildades 1969 till en stiftelse med fastare anknytning till arbetsmarknadens parter. De nio stiftande organisationerna, samtliga med plats i styrelsen, var: Landsorganisationen, Svenska Arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation, Teatrarnas Riksförbund, Svenska Teaterförbundet, Svenska Musikerförbundet, Arbetarnas Bildningsförbund, Tjänstemännens Bildningsverksamhet och Kooperativa Förbundet.
Verksamheten kunde fortsätta med hjälp av statliga och kommunala anslag inom en reducerad ekonomisk ram och med reducerad personalstyrka. I de nya stadgarna hette det: "Stiftelsen Skådebanan skall ha till ändamål att sprida upplysning om samt vidga och fördjupa intresset för scenkonst och musik samt där så befinnes lämpligt annan konstnärlig eller kulturell verksamhet."
Utveckling under 70-talet
Rune Rosengren utvecklade ytterligare resonemanget kring Skådebanans uppgifter i en programförklaring, publicerad i "Publiknytt " 197 1. Han framhåller där att kulturen är en allemansrätt, men att kulturbehovet är något som måste skapas hos alla de kulturellt eftersatta, t ex de äldre med dålig skolutbildning. Han menar också att kultur måste kunna upplevas på olika nivåer, att var och en måste utvecklas efter sina inneboende möjligheter och att den som så vill har rätt att söka sina upplevelser i en ' folkligare " och kanske enklare form.
Under 1970-talet utvecklades dock Skådebanans verksamhet ytterligare och utbudet av evenemang breddades, mycket p g a de allt fler småscenerna i Stockholm.
Från 1969 blev AB Teatertjänst ett från stiftelsen fristående företag med biljettförmedling som enda uppgift. Man hade dock gemensamma lokaler och gemensam administration, trots att det var frågan om två företag med olika målsättning.
Under 70-talet kunde Skådebanan redovisa en stark tillväxt och en rad nya verksamhetsområden. Man fick ett utvidgat kontaktnät genom företrädarna för organisationens stiftare som företrädde arbetsmarknadens parter och olika folkrörelser. Med dessa ordnades konferenser och informationsträffar, liksom med pensionärsorganisationer, ungdomsgrupper och studieförbund.
Den uppsökande verksamheten utvidgades till flera arbetsplatser och vårdinstitutioner, t ex genom fadderskapsrörelsen, som innebar att olika artister från t ex Dramaten svarade för regelbundna besök på olika arbetsplatser.
Basen för Skådebanans kontaktverksamhet var alltjämt ombuden, som skulle sprida information till sina kamrater på arbetsplatsen. För dessa anordnades kontakt- och informationsträffar, men man beklagade ofta att bristen på resurser gjort att denna verksamhet ej kunnat byggas ut i förhållande till behoven.
Överhuvudtaget innebar det ökande antalet medlemmar och den växande verksamheten en hel del problem. Statsanslagen ökade, men ej i tillräcklig takt.
-Omorganisation - regionala skådebanor
Sedan slutet av 60-talet hade det växt upp en rad regionala Skådebanor i landet: i Uppsala, Norrköping, Linköping, Malmö, Göteborg och Norrbotten. Dessa utvecklades från kommunala organisationer, mer eller mindre knutna till stadsteatrarna, till regionala organ. De blev alla självständiga organisationer, med egna stadgar, styrelser och med varierande medlemsstruktur. I stort sett hade de dock samma syfte och samma intressenter, huvudsakligen arbetsmarknadens parter och studieförbunden. Alla stadgar det teaterfrämjande ändamålet, medan Skådebanorna i Stockholm och Norrbotten särskilt betonar att man även skall bedriva en verksamhet inriktad på kulturellt eftersatta grupper.
1973 bildades Riksskådebanan, som skulle överta de övergripande och samordnande funktioner som tidigare skötts av Skådebanan i Stockholms län. Riksskådebanan hade samma stiftare som i Stockholm och en egen styrelse, men samma personal och lokaler som Stockholmsavdelningen. Dess uppgifter kom mest att bestå i ekonomisk samordning och arrangerande av träffar mellan regionerna. (1983/84 upphörde samverkan och Riksskådebanan anställde egen personal).
Det nyinrättade Kulturrådet fick 1975 i uppdrag att göra en särskild utredning kring formerna för statens stöd till Stiftelsen Riksskådebanan och de regionala skådebaneenheterna. Utredningen överlämnades till utbildningsdepartementet 1977 under rubriken Stödet till Skådebanan (Rapport från Kulturrådet 1977: 1).
I Kulturrådets förslag utgår man ifrån att Skådebanan har en viktig kulturpolitisk roll och att stat, kommuner och landsting bör ta ett ökat ansvar inte bara för kulturinstitutionerna, utan också för publikarbete "i ändamålsenliga former". Man anser att Skådebanan genom sin förankring i organisationer som representerar breda medborgargrupper, genom sin kulturpolitiska målinriktning och genom sin service till i princip alla producenter, har sådana förutsättningar att den bör ges bättre möjligheter till vidareutveckling. Samtidigt menade man att ett nära samarbete med producenterna var ett villkor för ett framgångsrikt arbete. Summeringen av Skådebanans verksamhet var delvis kritisk. Men, konstaterade man, "det betyder inte att idén är dålig, bara att utförandet hittills har sina brister". Dessa berodde dock, menade utredarna, främst på bristande resurser. Skådebanan hade blivit alltmer beroende av sina biljettprovisioner, måste inrikta sig på lättsålda produktioner och saknade möjligheter för tillräcklig ombudsutbildning och uppsökande av nya publikgrupper. Man konstaterade att sedan 1969/70 hade Skådebanan måst öka sitt beroende av biljettförsäljningen från 10% till 28% av budgeten. Man saknade också ett enhetligt organisationsmönster och en samordning av de olika regionala skådebanorna.
För det följande året, 1978/79, föreslogs en ökning av statens bidrag till Skådebanorna totalt med 4 205 000 kr, en ökning med drygt två miljoner kr. Samtidigt skulle bidragssystemet läggas om så att de regionala skådebanorna i likhet med de regionala teatrarna skulle få bidrag med s k grundbelopp. Detta senare förslag antogs av riksdagen, med vissa modifieringar, och i övrigt beslutade man endast att man skulle försöka fullfölja det första steget i programmet. Detta kom inte att ske, da den allmänna åtstramningen i statens kulturutgifter innebar att utredningens intentioner inte fullföljdes.
1980- talet
80-talets början präglades av stagnation i den ekonomiska tillväxten. Ändå gjordes många målmedvetna försök att nå ut till nya grupper, även om resultaten inte alltid var omedelbart avläsbara.
Skådebanorna bibehöll den tidigare verksamheten, dominerad av biljettförmedlingen, men också innefattande kulturförmedlande och uppsökande verksamhet. I Stockholm redovisar man t ex ombudsträffar, programverksamhet inom landstingsområdet, målarbete i förskolor, i skolor, för pensionärer och i bostadsområden. Man hade en särskild ombudsverksamhet på byggarbetsplatser och vid samhällsföretags arbetsplatser m fl. Skådebanan samarbetade också med kurs- och konferensgårdar kring kulturprogram, och deltog med information i kurser för t ex fackförbund och kommuner.
Man ordnade också ett stort antal resor, dels bussresor till teatrarna i landet, dels utlandsresor med kulturprogram.
1982/83 övertog Skådebanan i Stockholm den engelskspråkiga teatern, där man de första åren själv producerade program.
Biljetthanteringen blev alltmer omfattande. Samtidigt introducerades i Sverige ett databaserat biljetthanteringssystem. Skådebanan tog del i detta, men hade många problem med inkörningen och kontakterna med teatrar som fanns med i systemet. Överhuvudtaget hade Skådebanan, liksom vid flera tidigare tillfällen i sin historia, en del problem i relationen till teaterproducenterna. Många av dessa hade ett eget abonnemangssystem, med vilket Skådebanan kunde hamna i en konkurrenssituation. Såväl institutionsteatrar som privatteatrar och fria grupper har ju också haft ett ekonomiskt läge som inte givit mycket utrymme för aktivt publikarbete bland nya grupper.
Under 1980-talets första år kan man konstatera en kraftig ökning av antalet medlemmar i Skådebanan. Biljettförsäljningen var formellt inordnad i AB Teatertjänst, men innebar ändå en ekonomisk belastning för Skådebanan. Enligt ledningen översteg kostnaderna för biljetthanteringen den provision som Skådebanan fick av teatrarna. Den del av verksamheten som skulle finansiera den mer ideologiskt inriktade folkbildningsverksamheten bidrog alltså i stället till att urholka möjligheterna för denna!
Verksamhetsåret 1983-84 måste Skådebanan i Stockholms län lämna ett tillskott på 1 miljon kronor till AB Teatertjänst, i vilket man ägde samtliga aktier.
Hösten 1985 stod Skådebanan inför allvarliga ekonomiska problem och stiftelsen ombildades. Anslagsgivande myndigheter och de stiftande organisationerna beslutade att tillskjuta erforderliga medel för verksamhetens fortsättande, förutsatt att nya administrativa och ekonomiska principer tillämpades. Skådebanan konsoliderades och som ny VD i organisationen utsågs 1987, Olof Näsman, tidigare kulturchef i Jönköpings län.
1990-talet. Inte bara teater
Under 90 talet skedde stora förändringar inom Skådebanerörelsen. Skådebanan i Stockholms gick i konkurs, men nybildades under namnet "Nya Skådebanan Stockholm". I och med nerläggningen frilades en del bidragspengar som tidigare gått till Stockholm. Nya Skådebanor i landet kunde startas upp. Bland annat Skådebanan i Västmanland .
För att uppnå rationaliseringsvinster inledes ett samgående mellan främjandeorganisationerna, Litteraturfrämjandet, Konstfrämjandet och Skådebanan. En gemensam ordförande, Olof Ryd, utsågs samtidigt som organisationerna flyttade till gemensamma lokaler. Den ekonomiska krisen fördjupades och hela verksamheten stod inför en konkurs. Försök gjordes att få medlemsorganisationerna att skjuta till extra pengar utan att lyckas. Följden blev att Konstfrämjandet gick i konkurs. Litteraturfrämjandet avvecklades. Enbart Skådebanan gick igenom dom ekonomiska svårigheterna relativt oskadd.
Under den här tiden avvecklade Riksskådebanan sin personal, en ombudsman och en sekreterare. Styrelsen övertog dom löpande arbetsuppgifterna med en delvis arbetande ordförande, Nils Harald Forsell.
En arbetsgrupp fick till uppgift att se över målsättningsstadgarna. Organisationen vidgade sin inriktning mot alla former av kultur som konst, litteratur, etc. Samtidigt börjades en diskussion föras om Skådebanan skulle förbli en biljettförmedlande organisation. Ett sista försök till en gemensam biljettförmedling för hela skådebanerörelsen provades under två år med hjälp av statliga lokaliseringspengar. Försöket lades ner, konkurrensen från Biljett Direkt och ATG systemet var för stort. Men även teatrarnas ovilliga att ansluta sig.
Efter detta försök har inriktningen varit att gå ifrån biljettförmedling. Några Skådebanor har ändå valt att fortsätta med biljettförmedlingen på grund av en omfattande och meningsfull verksamhet. Men trenden är att teatrarna själva säljer sina biljetter genom Internet eller Biljett Direkt.
Istället skall skådebanorna inrikta sig mot att nå kulturovana grupper, väcka deras intresse till ett kulturellt engagemang, genom projekt, genom uppsökande verksamhet etc.
Under slutet av 90-talet anställde Riksskådebanan en marknadsförare/kanslist på deltid. En fördelningsnyckel togs fram för att underlätta fördelningen av statsbidraget mellan dom regionala skådebanorna.