Tillbaka 
                                                            

Riksskådebanan
Nyhetsbrev september 2010


Anställda, förtroendevalda, medlemsorganisationer, samarbetspartners med flera.

Det är den 6 september, om kvällen, och platsen är Teatercaféet hos Teater Västmanland i Västerås. För tredje, eller är det fjärde gången, den här dagen ger Hannes Olsson från teatergruppen Teatermaskinen sin enmansföreställning: In på scen kommer en ung man, med vild testosteronblick och pubertetsvrål, rakad skalle och svarta kläder. Hela han är designad för hot och protest.
Men hokus pokus, strax står han där i helt ny skepnad; mild, vänlig, välskräddad, välputsad. Förvirrande? Ja!
- Vem gillade ni bäst av de här bägge männen? frågar han efteråt.
- Kan det vara så att ord och argument måste vara i samklang med det yttre för att vi verkligen ska höra vad som sägs? lyder nästa fråga.

Nej, svaret blir inte hängande i luften. Det är väl klart att man kan avslöja den främlingsfientlige även om de hatfulla orden smeks fram. Och likaså upptäcka den gode bakom det svarta. Säger vi.

Tre veckor senare, ett annat café, riksdagens. Jag ser ryggtavlan på Jimmie Åkesson. Framför mig i kön står ytterligare fyra mycket välkammade och välklädda män. Alla bär partiemblemet; en blomma som tveklöst associerar till den godaste av blommor Första Majblomman.

Nu, här och nu blir det som hänt, verkligen hänt, Sverigedemokraternas exempellösa framgång, verklig. Och frågan finns där, den som skådespelaren Hannes Olsson ställde i Västerås.
Hade det kunnat stå ett annat gäng här i kön på riksdagscaféet. Hade det varit möjligt? Grabbar med svarta luvtröjor, svarta skinnbyxor, skor med stål i, med desperata rörelser, med skinnade skallar?

Hur var det egentligen med vår tvärsäkerhet? Då och där i Västerås?
Hur lätt låter vi oss inte förledas - vi - alla av vår egen förutfattade mening att kunna skilja svart från vitt.

Alla har säkert anledning till självrannsakan efter det här valet. Även skådebanerörelsen.

Skådebanan region Västmanland antog utmaningen att ordna seminarium och debatt på temat främlingsfientlighet. Före valet.
Det är mer än hedrande.

Men var fanns landets alla kulturarbetare? Månader, veckor och dagar innan valet?
Var fanns alla dem som hade kunnat göra mera teater, och avslöja främlingsfientligheten. Ståupparna. De namnkunniga. De välformulerade, de träffsäkra, de insiktsfulla?
Som hade kunnat skriva artiklar, och avslöja främlingsfientligheten.
Som hade kunnat måla, teckna, illustrera – som hade kunnat sjunga visor, schlager? Som hade kunnat klä av dem, de välkammade, de välansade– som hade kunnat ställa frågan VAD ÄR DET ATT VARA SVENSK?

Nu är det fyra år till nästa val. Skådebanerörelsens roll och betydelse i det här sammanhanget ska inte underskattas.

Att det är skådebanerörelsens historiska roll – att granska, att ifrågasätta, ger den utomordentligt välgjorda utställning som Skådebanan region Skåne ordnat i samband med skådebanerörelsens hundraårsjubileum belägg för. Den ger också stöd för tanken att det som gjordes för trettio eller fyrtio år sedan lika väl kan göras i dag, och det kan göras ännu bättre!

Utställningen i Skåne, i Malmö, är en samverkan med Teatermuseet i Malmö, där den också visas. Den bygger på skilda teman, den blickar framåt och bakåt, den gör utflykter i politik och samhälle. Den är i Skåne och utanför Skåne. Den berättar om projekt och engagemang. Om staten och folkrörelsen. Om personer och om platser. Tidsresan startar under sent artonhundratal och slutar med hur Jerry Williams uttrycker sin glädje över Riksskådebanans kulturpris i augusti 2010.
För trettio år sedan gavs föreställningar på Malmös teatrar, som motiverade Skådebanan på plats att ge ut särskilda temanummer i skilda samhällsämnen. Här höll Expressens grundare Carl Adam Nycop i de hetaste debatterna. Skådebanan var på hugget. Allt detta berättar utställningen.

Att det är skådebanerörelsens roll – att också finnas med i läsprojekt, i bild- och ordprojekt, är också ett faktum värt att understryka just här och nu.
Här har skådebanerörelsen redan lyckats på flera platser, med att ge ordet åt dem som aldrig tidigare haft det. Inget säger att man inte ska kunna kliva över den tröskeln än en gång.
En rad undersökningar visar att förvånansvärt många män inte läser, varken dagstidningar eller annan litteratur. För en del är det inte något problem. Men för andra är det verkligen ett problem av stora mått.

Det handlar om män som under sin skoltid kände sig åsidosatta. De hängde inte med. Som vuxna har de haft svårt för att få jobb. Och de har haft lätt för att bli arbetslösa. De har haft problem i familjelivet, de har känt sig misslyckade. För Sverigedemokraterna har just dessa män varit ett tacksamt rov. De bjöd dem något att rikta sin bitterhet mot.

Hos Statens Kulturråd finns särskilda medel för läsfrämjande; den eller de skådebanor som söker sådana och som också kan visa att man funnit nya samarbetspartners i planerade läsfrämjandeprojekt i detta vällovliga syfte, borde ha goda förutsättningar att lyckas i sina ansträngningar.


Under månaden som gått har förändringar skett inom skådebanerörelsen.
Styrelsen för Skådebanan i Uppsala län har beslutat att avgå och att lägga ned nuvarande verksamhet.

Dock finns det stort hopp om fortsatt kulturverksamhet på initiativ av en nybildad styrelse för Skådebanan Uppsala län, som tar sig an uppgiften med nytt intresse, med nytt engagemang, med nytt fokus. Med mera frivilligarbete, med mera inriktning på att få med de människor som vill arbeta ideellt för sakens skull. Att verka där behoven finns. Ur en rättviseaspekt. Nystarten kommer dock att vänta till nästa år.

Vilken kraft en sådan nystart får kommer även an på Riksskådebanan. Härifrån ska man, med rätta, förvänta sig målmedvetenhet och entusiasm. Den entusiasm som finns i dag formar sig till ett envist men bestämt råd till alla regionala skådebanor: Leta reda på de ungdomar som var framåt i den lokala/regionala valrörelsen. Vilka var det som talade om demokrati, och behovet av protest mot främlingsfientlighet. Titta inte på partifärgen, skådebanerörelsen står utanför partipolitiken. Men lyssna till orden, ta ställning till värderingarna. Och ge dem plats och inflytande i den regionala skådebanestyrelsen!! De kan adjungeras nu – och väljas in i vår när det blir dags för årsmöten.

Riksskådebanans stadgar är förnuftiga, och generösa. Det väsentliga är att kulturmöten uppstår, att det finns en varm tråd mellan hjärta och hjärna, att sådana möten blir av som annars inte skulle ha ägt rum. I centrum står den eller de personer som varken får sina egna berättelser bekräftade eller berättade. Allt annat underordnat. Men inget absolut inget låter sig göras utan engagemang och oegennytta.

Skådebanan Mellersta Norrland, vars verksamhet gått på sparlåga sedan en längre tid tillbaka, har förlorat sin mångårige kassör Åke Sundström. Åke Sundström avled i början av hösten. Riksskådebanan kommer att hedra hans minne med en mindre penninggåva till en minnesfond.
Den 15 november är sista ansökningsdagen till Statens Kulturråd för skådebaneverksamhet får år 2011.
Sedan ett par år tillbaka gäller att varje skådebanerregion söker pengar för sig,
och Riksskådebanan för sig. Detta ska sägas därför att tidigare sökte Riksskådebanan medel för hela skådebanerörelsens samlade verksamhet.
Som tidigare gäller, apropå de regionala skådebanorna, att det är väsentligt att visa att det finns ett regionalt intresse för den regionala skådebaneverksamheten, att man samarbetar med andra samhälls- eller kulturintressen, att man kan visa ett den egna verksamheten gör skillnad samt att man är viktig inte minst för unga människor och för människor med ursprung i andra kulturer.


Slutligen, apropå utställningen i Skåne, det går an att visa den även på andra håll efter det att den varit i Malmö en tid eftersom den famnar hela skådebanerörelsen.

Den intresserade kontakter Alf Nilsson, verksamhetsansvarig för Skådebanan Skåne


Med vänliga hälsningar, Stockholm i september



Med vänliga hälsningar

Ulla Tengling
Förbundssekreterare
Riksskådebanan