Riksskådebanan
Nyhetsbrev september 2010
Anställda,
förtroendevalda, medlemsorganisationer, samarbetspartners med
flera.
Det är den 6 september, om kvällen, och
platsen är Teatercaféet hos Teater Västmanland i Västerås. För
tredje, eller är det fjärde gången, den här dagen ger Hannes
Olsson från teatergruppen Teatermaskinen sin enmansföreställning:
In på scen kommer en ung man, med vild testosteronblick och
pubertetsvrål, rakad skalle och svarta kläder. Hela han är
designad för hot och protest.
Men hokus pokus, strax står han
där i helt ny skepnad; mild, vänlig, välskräddad, välputsad.
Förvirrande? Ja!
- Vem gillade ni bäst av de här bägge männen?
frågar han efteråt.
- Kan det vara så att ord och argument
måste vara i samklang med det yttre för att vi verkligen ska höra
vad som sägs? lyder nästa fråga.
Nej, svaret blir inte
hängande i luften. Det är väl klart att man kan avslöja den
främlingsfientlige även om de hatfulla orden smeks fram. Och
likaså upptäcka den gode bakom det svarta. Säger vi.
Tre
veckor senare, ett annat café, riksdagens. Jag ser ryggtavlan på
Jimmie Åkesson. Framför mig i kön står ytterligare fyra mycket
välkammade och välklädda män. Alla bär partiemblemet; en blomma
som tveklöst associerar till den godaste av blommor Första
Majblomman.
Nu, här och nu blir det som hänt, verkligen
hänt, Sverigedemokraternas exempellösa framgång, verklig. Och
frågan finns där, den som skådespelaren Hannes Olsson ställde i
Västerås.
Hade det kunnat stå ett annat gäng här i kön på
riksdagscaféet. Hade det varit möjligt? Grabbar med svarta
luvtröjor, svarta skinnbyxor, skor med stål i, med desperata
rörelser, med skinnade skallar?
Hur var det egentligen med
vår tvärsäkerhet? Då och där i Västerås?
Hur lätt låter vi oss
inte förledas - vi - alla av vår egen förutfattade mening att
kunna skilja svart från vitt.
Alla har säkert anledning
till självrannsakan efter det här valet. Även skådebanerörelsen.
Skådebanan region Västmanland antog utmaningen att ordna
seminarium och debatt på temat främlingsfientlighet. Före valet.
Det är mer än hedrande.
Men var fanns landets alla
kulturarbetare? Månader, veckor och dagar innan valet?
Var
fanns alla dem som hade kunnat göra mera teater, och avslöja
främlingsfientligheten. Ståupparna. De namnkunniga. De
välformulerade, de träffsäkra, de insiktsfulla?
Som hade kunnat
skriva artiklar, och avslöja främlingsfientligheten.
Som hade
kunnat måla, teckna, illustrera – som hade kunnat sjunga visor,
schlager? Som hade kunnat klä av dem, de välkammade, de välansade–
som hade kunnat ställa frågan VAD ÄR DET ATT VARA SVENSK?
Nu är det fyra år till nästa val. Skådebanerörelsens roll och
betydelse i det här sammanhanget ska inte underskattas.
Att
det är skådebanerörelsens historiska roll – att granska, att
ifrågasätta, ger den utomordentligt välgjorda utställning som
Skådebanan region Skåne ordnat i samband med skådebanerörelsens
hundraårsjubileum belägg för. Den ger också stöd för tanken att
det som gjordes för trettio eller fyrtio år sedan lika väl kan
göras i dag, och det kan göras ännu bättre!
Utställningen i
Skåne, i Malmö, är en samverkan med Teatermuseet i Malmö, där den
också visas. Den bygger på skilda teman, den blickar framåt och
bakåt, den gör utflykter i politik och samhälle. Den är i Skåne
och utanför Skåne. Den berättar om projekt och engagemang. Om
staten och folkrörelsen. Om personer och om platser. Tidsresan
startar under sent artonhundratal och slutar med hur Jerry
Williams uttrycker sin glädje över Riksskådebanans kulturpris i
augusti 2010.
För trettio år sedan gavs föreställningar på
Malmös teatrar, som motiverade Skådebanan på plats att ge ut
särskilda temanummer i skilda samhällsämnen. Här höll Expressens
grundare Carl Adam Nycop i de hetaste debatterna. Skådebanan var
på hugget. Allt detta berättar utställningen.
Att det är
skådebanerörelsens roll – att också finnas med i läsprojekt, i
bild- och ordprojekt, är också ett faktum värt att understryka
just här och nu.
Här har skådebanerörelsen redan lyckats på
flera platser, med att ge ordet åt dem som aldrig tidigare haft
det. Inget säger att man inte ska kunna kliva över den tröskeln än
en gång.
En rad undersökningar visar att förvånansvärt många
män inte läser, varken dagstidningar eller annan litteratur. För
en del är det inte något problem. Men för andra är det verkligen
ett problem av stora mått.
Det handlar om män som under
sin skoltid kände sig åsidosatta. De hängde inte med. Som vuxna
har de haft svårt för att få jobb. Och de har haft lätt för att
bli arbetslösa. De har haft problem i familjelivet, de har känt
sig misslyckade. För Sverigedemokraterna har just dessa män varit
ett tacksamt rov. De bjöd dem något att rikta sin bitterhet mot.
Hos Statens Kulturråd finns särskilda medel för
läsfrämjande; den eller de skådebanor som söker sådana och som
också kan visa att man funnit nya samarbetspartners i planerade
läsfrämjandeprojekt i detta vällovliga syfte, borde ha goda
förutsättningar att lyckas i sina ansträngningar.
Under
månaden som gått har förändringar skett inom skådebanerörelsen.
Styrelsen för Skådebanan i Uppsala län har beslutat att avgå och
att lägga ned nuvarande verksamhet.
Dock finns det stort
hopp om fortsatt kulturverksamhet på initiativ av en nybildad
styrelse för Skådebanan Uppsala län, som tar sig an uppgiften med
nytt intresse, med nytt engagemang, med nytt fokus. Med mera
frivilligarbete, med mera inriktning på att få med de människor
som vill arbeta ideellt för sakens skull. Att verka där behoven
finns. Ur en rättviseaspekt. Nystarten kommer dock att vänta till
nästa år.
Vilken kraft en sådan nystart får kommer även an
på Riksskådebanan. Härifrån ska man, med rätta, förvänta sig
målmedvetenhet och entusiasm. Den entusiasm som finns i dag formar
sig till ett envist men bestämt råd till alla regionala
skådebanor: Leta reda på de ungdomar som var framåt i den
lokala/regionala valrörelsen. Vilka var det som talade om
demokrati, och behovet av protest mot främlingsfientlighet. Titta
inte på partifärgen, skådebanerörelsen står utanför
partipolitiken. Men lyssna till orden, ta ställning till
värderingarna. Och ge dem plats och inflytande i den regionala
skådebanestyrelsen!! De kan adjungeras nu – och väljas in i vår
när det blir dags för årsmöten.
Riksskådebanans stadgar är
förnuftiga, och generösa. Det väsentliga är att kulturmöten
uppstår, att det finns en varm tråd mellan hjärta och hjärna, att
sådana möten blir av som annars inte skulle ha ägt rum. I centrum
står den eller de personer som varken får sina egna berättelser
bekräftade eller berättade. Allt annat underordnat. Men inget
absolut inget låter sig göras utan engagemang och oegennytta.
Skådebanan Mellersta Norrland, vars verksamhet gått på
sparlåga sedan en längre tid tillbaka, har förlorat sin mångårige
kassör Åke Sundström. Åke Sundström avled i början av hösten.
Riksskådebanan kommer att hedra hans minne med en mindre
penninggåva till en minnesfond.
Den 15 november är sista
ansökningsdagen till Statens Kulturråd för skådebaneverksamhet får
år 2011.
Sedan ett par år tillbaka gäller att varje
skådebanerregion söker pengar för sig,
och Riksskådebanan för
sig. Detta ska sägas därför att tidigare sökte Riksskådebanan
medel för hela skådebanerörelsens samlade verksamhet.
Som
tidigare gäller, apropå de regionala skådebanorna, att det är
väsentligt att visa att det finns ett regionalt intresse för den
regionala skådebaneverksamheten, att man samarbetar med andra
samhälls- eller kulturintressen, att man kan visa ett den egna
verksamheten gör skillnad samt att man är viktig inte minst för
unga människor och för människor med ursprung i andra kulturer.
Slutligen, apropå utställningen i Skåne, det går an att
visa den även på andra håll efter det att den varit i Malmö en tid
eftersom den famnar hela skådebanerörelsen.
Den
intresserade kontakter Alf Nilsson, verksamhetsansvarig för
Skådebanan Skåne
Med vänliga hälsningar, Stockholm i
september
Med vänliga
hälsningar
Ulla Tengling
Förbundssekreterare
Riksskådebanan