Nyhetsbrev Riksskådebanan
oktober 2010
Till anställda, förtroendevalda,
medlemsorganisationer, vänner, partners m fl
Vänner!
Oktober, nystart.
Riksdagsarbetet inleds. Riksdagens
kulturutskott har nu en ny ordförande i riksdagsledamoten Berit
Högman från Värmland. Hon är socialdemokrat och har genom sina
relativt många riksdagsår utmärkt sig bland annat genom att tala
om folkhögskolans och folkrörelsernas betydelse för
folkhemsdemokratin. Hon har även talat om betydelsen av mångfald
inom pressen och agerat för ett starkare presstöd. Därtill var hon
en av dem som hade synpunkter på kulturutredningens betänkande där
det föreslogs att stöd till kulturtidskrifter skulle inskränkas
till sådana publikationer som endast hade konstarterna som tema.
Berit Högman ansåg att samhällsdebatten, idédebatten, som förs i
de tidskrifter som inte bara skriver om konstarterna, är en
ovärderlig kulturgärning.
Allt detta bådar gott för
framtiden.
Kulturen behöver envisa, kunniga och aktiva
riksdagsledamöter som ser kulturen i sitt sammanhang; där kultur
mycket oftare handlar om att öppna samhället, där samtal och
kommunikation mellan människor har ett värde i sig, än om att
selektera, utesluta – och konsumera.
Att Siv Holma,
Riksskådebanans ordförande, var den som fick lämna sin plats för
Berit Högman är en annan sak. Men viktigast av allt; Siv Holma
lämnar inte kulturen. Hon finns kvar. Lika viljestark och
reflekterande som tidigare. Och hon kommer inte att vara passiv
under den kommande riksdagsperioden. Varken i riksdags- eller
riksskådebanerollen.
För att vara kulturaktiv
riksdagsledamot behöver man ju faktiskt inte alls sitta i nämnda
kulturutskott. Det kan vara värt att framhålla då
skådebanerörelsen på regional och lokal nivå samtalar med sina
respektive riksdagsledamöter om att göra kulturen till ett ännu
viktigare så kallat politikområde än vad kulturpolitiken (mätt i
politiska prioriteringar och anslag) tillåts vara i dag. Här
behövs argumentationen och agitation! Det är nämligen så att där
den öppna och inbjudande kulturen går in, går de idéer ut som mera
handlar om att markera skillnader och olikheter än likheter mellan
människor
Men tillbaka direkt till Berit Högman; när hon
gjort sig bekväm i den nya rollen som ordförande i kulturutskottet
i riksdagen, vill hon gärna samtala med Riksskådebanan om
skådebanerörelsens teori och praktik. Redan nu kan dock varenda
regional skådebana höra av sig till henne; berätta gärna vad som
görs i den egna skådebanan och om framtidsplaner. Ju mera rörelsen
låter tala om sig desto mera närvarande blir den hos dem som ska
fatta kulturbeslut. Beslut som inte så sällan, eller rentav nästan
alltid, handlar om just prioriteringar och pengar.
Riksdagsadressen är berit.hogman@riksdagen.se
Under veckan
som gick ordnade den socialpolitiska organisationen Verdandi,
medlemsorganisation inom Rikskådebanan, en hel seminariedag i
Stockholm där temat var just fattigdom. Nyfattigdom, som förstås
inte är något annat än samma gamla fattigdom som alltid har
funnits. Skillnaden är att samhälls- och politikerattityder till
fattigdom har förändrats. Under några gyllene decennier, då
Sverige var ett folkhem, då barnbidrag, skollunch och
ålderspension definierades som allemansrätt, var det först och
främst en skam för samhället och inte för den enskilde, om
pengarna inte räckte till det mest nödvändiga.
Men nu tycks
alla mena, i alla fall analytiker från oppositionspolitiskt och
fackligt håll, så är vi, ja hela samhället om man ska ge sig in på
det förbjudna att generalisera, tillbaka i en attityd som handlar
mycket mera om förakt än empati för den som inte mäktar med.
Ansvaret läggs på den enskilda för det som kallas misslyckande,
även när det handlar om sådant som den enskilde absolut inte kan
påverka. Solidariteten har ställts i skamvrån. För den som inte
har råd finns ingen nåd!
Detta som seminariet handlade om
blir sedan samtalsämne i mötet med den pensionerade barnläkaren
Staffan Mjönes i Sundsvall. Han är läkaren som tänkt själv, som
har gjort sig obekväm när han agerat för de apatiska
flyktingbarnens sak, och inte emot samma sak.
Anledningen till
att vi träffas är dock varken seminariet eller flyktingbarnen,
utan skådebanerörelsens framtid i Mellersta Norrland. Men samtalet
stannar ofrånkomligen i tankar kring konstens för att inte säga
teaterkonstens stora ( och kanske enda?) verkliga och bestående
betydelse för medmänsklighet och empati.
Och då blir sambandet
genast tydligt mellan fattigdom, maktens arrogans och kulturens
roll.
Vilka berättelser kan skådebanerörelsen ge stöd för i
dag, så att de verkligen blir berättade?
Finns fattigdomen av i
dag skildrad på teaterscenen. Där den sjuke eller arbetslöse tar
emot sitt socialbidrag och där det förväntas av honom eller henne
att hon ska skämmas?
Finns de utsatta flyktingbarnens situation
gestaltad på scen?
Finns över huvudtaget de berättelser där som
handlar om de människor som av hävd ingår i det som har handlat om
”främjande”, det vill säga den tradition som skådebanerörelsen bär
på. Och bär upp.
Jag är övertygad om att skådebanerörelsen
i Mellersta kommer att gå en ljus framtid till mötes.
Ett annat
samtal under månaden och som stannar kvar i minnet handlar också
om vilka berättelser skådebanerörelsen vill uppmuntra, kan ge stöd
för. Nu är temat ett annat slags utanförskap; eller mera konkret
en planerad teaterproduktion om adoptionsdilemmet. En fråga som
kan väckas till liv över hela landet just därför att väldigt många
människor är berörda. Sverige är ett adoptionsland och
utlandsfödda adopterade, i vuxen ålder, ställs nu inför nya prov.
De är inne i en livsfas där det förväntas av dem att de ska kunna
besvara frågor till barn och barnbarn som de själva aldrig har
kunnat ställa, varken till sina biologiska eller till sina
adoptivföräldrar.
Riksskådebanans hållning i en sådan här
diskussion är självklart att varje skådebaneregion är suverän –
ingen fattar beslut över huvudet på någon – men att själva saken
verkar synnerligen intressant. Dilemmat som ska skildras verkar
äkta och inte konstruerat.
Men inom konsten handlar det ju
också om gestaltandets konst; det mycket vällovliga kan gå
förlorat i händerna på dem som inte äger förmågan och framförallt
inte äger omdömet att söka samarbeten, kompetens, stöd och kritik.
Och tvärtom, i rätt händer, kan en god idé förvandlas till
verkligt stor konst.
Den femtonde november är sista
ansökningsdag till Statens Kulturråd för varje regional skådebana
som ska söka ekonomiskt bidrag för nästa år.
Av vital betydelse
i år liksom tidigare år är att man i varje skådebaneregion kan
visa att det finns ett lokalt och regionalt intresse för
skådebaneverksamhet, ett intresse som uttrycks i bidrag, i pengar.
Det är också betydelsefullt för bidragsgivaren om man kan visa att
det finns andra intressen som också är beredda att finansiera
skådebaneverksamheten.
Vidare är det viktigt att visa att
den regionala skådebanan samverkar med andra kulturaktörer;
organisationer, institutioner, nätverk. Och att man är inställd på
utveckling, förändring, förbättring, på att växa, att nå fler, på
delaktighet och på mångfald räknad på alla tänkbara sätt.
För er som ännu inte skickat ansökan; Använd fantasin, tänk
tillsammans, agera tillsammans!
Riksskådebanan agerar i
nätverk; både inom det som kallas Ideell Kulturallians och i
nätverket Koalition för kulturdebatt. Ideell kulturallians är nu
på väg att byta kostym; från nätverk till förening.
Det
speciella med Koalition för Kulturdebatt, som för övrigt var
samverkanspart under Riksskådebanans hundraårsjubileum, och som
fortsätter att vara ett nätverk, är att här finns alla de med som
själva är professionellt verksamma inom konstnärliga yrken.
Skådebanerörelsen behöver dessa samarbeten i synnerhet i en
nära framtid då mycket av de statliga bidragen som i dag kommer
skådebaneregionerna till del, direkt från Kulturrådet, i
fortsättningen ska sökas/levereras från det som kallas den
regionala nivån.
Det är den här nyordningen som är den så
kallade ”koffertmodellen”.
Den stora konkurrensen i denna
koffertordning kommer av allt att döma att stå mellan dem som
anser att kulturpengar är en fråga om att verka för mera kultur
genom demokrati, eller tvärtom, verka för mera demokrati genom
kultur, och den grupp lobbyister, tjänstemän och politiker på
kommunal och regional nivå, som mycket hellre ser att statliga
kulturpengar blir ett stöd för den regionala näringspolitiken, i
detta fall kallad turistnäringen.
Från och med november
står Riksskådebanan utan förbundssekreterare, men fortfarande med
en alert styrelse.
Adressen till Riksskådebanan byts från 15
november till riks@skadebanan.se
Med vänliga
hälsningar
Ulla Tengling
Förbundssekreterare
Riksskådebanan