Tillbaka 
                                                               

Nyhetsbrev Riksskådebanan oktober 2010


Till anställda, förtroendevalda, medlemsorganisationer, vänner, partners m fl


Vänner!
Oktober, nystart.
Riksdagsarbetet inleds. Riksdagens kulturutskott har nu en ny ordförande i riksdagsledamoten Berit Högman från Värmland. Hon är socialdemokrat och har genom sina relativt många riksdagsår utmärkt sig bland annat genom att tala om folkhögskolans och folkrörelsernas betydelse för folkhemsdemokratin. Hon har även talat om betydelsen av mångfald inom pressen och agerat för ett starkare presstöd. Därtill var hon en av dem som hade synpunkter på kulturutredningens betänkande där det föreslogs att stöd till kulturtidskrifter skulle inskränkas till sådana publikationer som endast hade konstarterna som tema. Berit Högman ansåg att samhällsdebatten, idédebatten, som förs i de tidskrifter som inte bara skriver om konstarterna, är en ovärderlig kulturgärning.

Allt detta bådar gott för framtiden.
Kulturen behöver envisa, kunniga och aktiva riksdagsledamöter som ser kulturen i sitt sammanhang; där kultur mycket oftare handlar om att öppna samhället, där samtal och kommunikation mellan människor har ett värde i sig, än om att selektera, utesluta – och konsumera.

Att Siv Holma, Riksskådebanans ordförande, var den som fick lämna sin plats för Berit Högman är en annan sak. Men viktigast av allt; Siv Holma lämnar inte kulturen. Hon finns kvar. Lika viljestark och reflekterande som tidigare. Och hon kommer inte att vara passiv under den kommande riksdagsperioden. Varken i riksdags- eller riksskådebanerollen.

För att vara kulturaktiv riksdagsledamot behöver man ju faktiskt inte alls sitta i nämnda kulturutskott. Det kan vara värt att framhålla då skådebanerörelsen på regional och lokal nivå samtalar med sina respektive riksdagsledamöter om att göra kulturen till ett ännu viktigare så kallat politikområde än vad kulturpolitiken (mätt i politiska prioriteringar och anslag) tillåts vara i dag. Här behövs argumentationen och agitation! Det är nämligen så att där den öppna och inbjudande kulturen går in, går de idéer ut som mera handlar om att markera skillnader och olikheter än likheter mellan människor

Men tillbaka direkt till Berit Högman; när hon gjort sig bekväm i den nya rollen som ordförande i kulturutskottet i riksdagen, vill hon gärna samtala med Riksskådebanan om skådebanerörelsens teori och praktik. Redan nu kan dock varenda regional skådebana höra av sig till henne; berätta gärna vad som görs i den egna skådebanan och om framtidsplaner. Ju mera rörelsen låter tala om sig desto mera närvarande blir den hos dem som ska fatta kulturbeslut. Beslut som inte så sällan, eller rentav nästan alltid, handlar om just prioriteringar och pengar. Riksdagsadressen är berit.hogman@riksdagen.se

Under veckan som gick ordnade den socialpolitiska organisationen Verdandi, medlemsorganisation inom Rikskådebanan, en hel seminariedag i Stockholm där temat var just fattigdom. Nyfattigdom, som förstås inte är något annat än samma gamla fattigdom som alltid har funnits. Skillnaden är att samhälls- och politikerattityder till fattigdom har förändrats. Under några gyllene decennier, då Sverige var ett folkhem, då barnbidrag, skollunch och ålderspension definierades som allemansrätt, var det först och främst en skam för samhället och inte för den enskilde, om pengarna inte räckte till det mest nödvändiga.
Men nu tycks alla mena, i alla fall analytiker från oppositionspolitiskt och fackligt håll, så är vi, ja hela samhället om man ska ge sig in på det förbjudna att generalisera, tillbaka i en attityd som handlar mycket mera om förakt än empati för den som inte mäktar med. Ansvaret läggs på den enskilda för det som kallas misslyckande, även när det handlar om sådant som den enskilde absolut inte kan påverka. Solidariteten har ställts i skamvrån. För den som inte har råd finns ingen nåd!

Detta som seminariet handlade om blir sedan samtalsämne i mötet med den pensionerade barnläkaren Staffan Mjönes i Sundsvall. Han är läkaren som tänkt själv, som har gjort sig obekväm när han agerat för de apatiska flyktingbarnens sak, och inte emot samma sak.
Anledningen till att vi träffas är dock varken seminariet eller flyktingbarnen, utan skådebanerörelsens framtid i Mellersta Norrland. Men samtalet stannar ofrånkomligen i tankar kring konstens för att inte säga teaterkonstens stora ( och kanske enda?) verkliga och bestående betydelse för medmänsklighet och empati.
Och då blir sambandet genast tydligt mellan fattigdom, maktens arrogans och kulturens roll.
Vilka berättelser kan skådebanerörelsen ge stöd för i dag, så att de verkligen blir berättade?
Finns fattigdomen av i dag skildrad på teaterscenen. Där den sjuke eller arbetslöse tar emot sitt socialbidrag och där det förväntas av honom eller henne att hon ska skämmas?
Finns de utsatta flyktingbarnens situation gestaltad på scen?
Finns över huvudtaget de berättelser där som handlar om de människor som av hävd ingår i det som har handlat om ”främjande”, det vill säga den tradition som skådebanerörelsen bär på. Och bär upp.

Jag är övertygad om att skådebanerörelsen i Mellersta kommer att gå en ljus framtid till mötes.
Ett annat samtal under månaden och som stannar kvar i minnet handlar också om vilka berättelser skådebanerörelsen vill uppmuntra, kan ge stöd för. Nu är temat ett annat slags utanförskap; eller mera konkret en planerad teaterproduktion om adoptionsdilemmet. En fråga som kan väckas till liv över hela landet just därför att väldigt många människor är berörda. Sverige är ett adoptionsland och utlandsfödda adopterade, i vuxen ålder, ställs nu inför nya prov. De är inne i en livsfas där det förväntas av dem att de ska kunna besvara frågor till barn och barnbarn som de själva aldrig har kunnat ställa, varken till sina biologiska eller till sina adoptivföräldrar.
Riksskådebanans hållning i en sådan här diskussion är självklart att varje skådebaneregion är suverän – ingen fattar beslut över huvudet på någon – men att själva saken verkar synnerligen intressant. Dilemmat som ska skildras verkar äkta och inte konstruerat.
Men inom konsten handlar det ju också om gestaltandets konst; det mycket vällovliga kan gå förlorat i händerna på dem som inte äger förmågan och framförallt inte äger omdömet att söka samarbeten, kompetens, stöd och kritik. Och tvärtom, i rätt händer, kan en god idé förvandlas till verkligt stor konst.

Den femtonde november är sista ansökningsdag till Statens Kulturråd för varje regional skådebana som ska söka ekonomiskt bidrag för nästa år.
Av vital betydelse i år liksom tidigare år är att man i varje skådebaneregion kan visa att det finns ett lokalt och regionalt intresse för skådebaneverksamhet, ett intresse som uttrycks i bidrag, i pengar. Det är också betydelsefullt för bidragsgivaren om man kan visa att det finns andra intressen som också är beredda att finansiera skådebaneverksamheten.

Vidare är det viktigt att visa att den regionala skådebanan samverkar med andra kulturaktörer; organisationer, institutioner, nätverk. Och att man är inställd på utveckling, förändring, förbättring, på att växa, att nå fler, på delaktighet och på mångfald räknad på alla tänkbara sätt.

För er som ännu inte skickat ansökan; Använd fantasin, tänk tillsammans, agera tillsammans!

Riksskådebanan agerar i nätverk; både inom det som kallas Ideell Kulturallians och i nätverket Koalition för kulturdebatt. Ideell kulturallians är nu på väg att byta kostym; från nätverk till förening.
Det speciella med Koalition för Kulturdebatt, som för övrigt var samverkanspart under Riksskådebanans hundraårsjubileum, och som fortsätter att vara ett nätverk, är att här finns alla de med som själva är professionellt verksamma inom konstnärliga yrken.

Skådebanerörelsen behöver dessa samarbeten i synnerhet i en nära framtid då mycket av de statliga bidragen som i dag kommer skådebaneregionerna till del, direkt från Kulturrådet, i fortsättningen ska sökas/levereras från det som kallas den regionala nivån.
Det är den här nyordningen som är den så kallade ”koffertmodellen”.
Den stora konkurrensen i denna koffertordning kommer av allt att döma att stå mellan dem som anser att kulturpengar är en fråga om att verka för mera kultur genom demokrati, eller tvärtom, verka för mera demokrati genom kultur, och den grupp lobbyister, tjänstemän och politiker på kommunal och regional nivå, som mycket hellre ser att statliga kulturpengar blir ett stöd för den regionala näringspolitiken, i detta fall kallad turistnäringen.


Från och med november står Riksskådebanan utan förbundssekreterare, men fortfarande med en alert styrelse.
Adressen till Riksskådebanan byts från 15 november till riks@skadebanan.se

Med vänliga hälsningar

Ulla Tengling
Förbundssekreterare
Riksskådebanan