Tillbaka

Nyhetsbrev Riksskådebanan

januari 2010

Till skådebanevänner; anställda, förtroendevalda, medlemsorganisationer, partners m fl

Alla företag och organisationer motiveras av en idé.
Vad är det då för skillnad mellan de verksamheter som drivs av en kommun, ett landsting eller av staten själv vid jämförelse med verksamheter som drivs av andra?
De senaste tio, femton åren har det inte varit ont om argument varför det samhällsdrivna ska ge upp; knoppa av och sälja ut. Och om man inte ska gå hela vägen; att entreprenörer tar över och med det offentligas goda minne driver det som tidigare var självklart att kommunen eller staten själv stod för fullt ut. Barnavård, ungdomsvård, sjukvård och äldrevård drivs nu av privata företag som aldrig förr. Sverige slår rekord i privatiseringar. Exempel på både den privata vinsten och den mänskliga vinsten av privatiseringar saknas inte. Lobbyisterna är effektiva när det handlar om att berätta framgångssagor, men mindre bra på att tala om det demokratiunderskott som också är en konsekvens av privatiseringar och verksamheter på entreprenad.

Det som hänt vid privatiseringar är de facto, efter mera seriös granskning, att beslutsvägar har blivit rakare och kortare. Administrativa överbyggnader inom det privat drivna har kapats med fotknölarna, eller rättare aldrig fått en chans att växa. Inte så sällan har brukarna själva fått större plats än i den gamla ordningen. Känslan av ökad kostnadsmedvetenhet är påtaglig; ja till och med så påtaglig att den då och då blir direkt stötande när det som förr var hederlig och aldrig ifrågasatt medmänsklighet ställs mot ekonomisk nytta och samhällsnytta.

Det privata, det vill säga det privatägda, till skillnad från samhälls eller gemensamt ägda daghem är borta och privata skolor och sjukhus finns nu överallt.
En ny kultur är inte på väg att sätta sig - den har redan satt sig.

Men varken barnomsorg, skolor eller sjukvård klarar sig på egen hand, på en helt fri marknad. Det gemensamma, det offentliga, det vill säga det skattefinansierade, är inte bara en stor och viktig kund på denna privata marknad utan den ekonomiska förutsättningen för verksamhetens existens.

Kanske är de också en tidsfråga tills även den samhällsdrivna kulturen privatiseras.
Stadsbibliotek, stadsteatrar och konsthallar kan bli intressanta privatiseringsobjekt; särskilt om man är garanterad en offentlig kund/intäkt.
Man kan leka med tanken vad för slags böcker som ägaren till det privatägda biblioteket, som ska gå med vinst, vill ha i hyllorna.
Det går också an att fundera över vad för slags teaterföreställningar som blir intressanta för den vinstdrivande teatern, och vad för slags bilder den vinstdrivande konsthallen tänker visa. Kommer inte valet att avgöras av hur stora intäkter man räknar med? Är det då lönt att sätta upp en pjäs av en okänd debutant, istället för en redan känd musical?

Men tänk om, kan vän av ordning invända, det idéburna kulturlivet och föreningslivet står för ett övertagande av det offentligt drivna, vad händer då? Leder det också till kulturförflackning? Eller är risken lika stor att utvecklingen går i den riktningen?
Det här är ingen hypotetisk tanke. På sjuttiotalet förde Sverige en kulturpolitik, under devisen " Det som kan skötas lika bra eller bättre av det ideella föreningslivet, ska inte drivas i samhällig regi".
Hur tänkte man då?
För det första tänkte man inte i första hand i krassa ekonomiska termer. Man förväxlade inte föreningar med entreprenörer, som skulle exempelvis skulle utföra kommunala uppgifter på kommunens villkor.
Man tänkte snarare på det engagemang och den lidelse som kan finnas för en särskild sak, i en förening eller en folkrörelse som drivs av en bestämd idé, samt den värdefulla erfarenhet och kunskap som ett långvarigt engagemang för en viss sak medför. Det här var en kvalitetsaspekt. Man förutsatte inte heller att samma engagemang kunde existera i den regelstyrda kommunala eller statliga administrationen, när det blev eller var sin egen utförare. I föreningslivet såg man däremot en kontinuitet i idé, ambition och person som saknade motsvarighet inom det kommunala eller statliga. Här, i det ideella arbetet, fanns det människor som gav av sin fritid, ja som ansåg att intresset för en viss sak var så viktig att man gärna ägnade fritiden åt den. Att föreningslivet såg sig själv i utförarrollen var en självklarhet. Därtill hörde det till att det fria föreningslivet stod öppet för alla och envar som vill vara med. Politiker och medborgare kunde granska effektiviteten i det föreningsdrivna, på samma sätt som det föreningsdrivna alltid fick ge stor plats åt den egna demokratin, medlemsinflytandet.

Bakom dagens privatiseringar kan man tvivels utan tala om att det också finns ett engagemang för själva saken, men här är saken inte så sällan synonym med, just det, vinsten. Vilket förstås inte hindrar att det kan finnas en kombination av både vinstintresse och intresse för en annan sak som står utanför vinstintresset, exempelvis bra barnomsorg. Problemet är dock att det lätt uppstår eller snarare är inbyggt intressemotsättningar mellan det som är riktigt bra, den höga kvaliteten, och själva vinsten av den enkla anledningen att det som är riktigt bra nästan alltid kostar lite mera.
Till den här historien ska dock tilläggas, i sanningens namn, att det idéburna lyckades olika bra; det som var stor framgång på vissa håll var inte lika bra på andra håll.
Men likväl, allt talar för att den starka argumentationen för privatisering av det offentliga blir ännu mera relevant och träffsäker om man istället tänker sig samma argumentation utan att den ekonomiska vinningen ska vara främsta incitamentet. Och där kommunen inte ger upp sitt ägande; men visar stor tillit till föreningslivets engagemang.
I utförsäljningstider, eller då kommuner och staten lägger över vitala verksamheter till entreprenörer och samtidigt avhänder sig demokratisk insyn och ansvar, kan det i alla fall vara värt att tänka på riskerna med ett vinstdrivande kulturliv, alternativt fördelarna med ett starkare föreningsdrivet kulturliv.

På tågresan från Falun till Stockolm en kall januarikväll tänker jag på det här efter att ha talat med Suzanne Lazar.
Suzanne är ansvarig för skådebaneverksamheten i Dalarna. Jag har under besöket bland annat intervjuat henne för Riksskådebanans årsbok. Vad tycker hon nu efter fem år i Skådebanan om själva verksamhetsidén?
Hon ger både ett kort och ett långt svar.
Det korta handlar om idébattens betydelse i en levande kultur, i en levande demokrati.
Där, bland annat, ser hon en stor uppgift för sin skådebana.
- För var annars ska de kontroversiella frågorna ställas? Arenorna för fri debatt krymper. Man måste kunna skriva om det kontroversiella, det motsägelsefulla, men man måste också kunna samtala om det. Bakom många motsägelsefulla frågor finns olikartad ideologi och människosyn.
Frågan om privatdrivet, för vinstens skull, och föreningsdrivet, för sakens skull, är en fråga som kan ställas på sin spets i en idédebatt inom skådebanerörelsen. Hon säger det inte, men jag tänker så.
Idédebatten är nämligen viktig i konsten och kulturen. Konsten själv reser frågor som mera sällan har med själva konsten att göra, i någon slags avgränsad mening, men desto oftare angår hela samhället. Det är därför varje demokratiskt samhälle måste leva både i och med konsten; det är där beslut kan granskas utifrån nya perspektiv, det är det dolda agendor, ordningar, system och strukturer kan göras synliga. Och det är där genom denna ventil den friska luften släpps in.
Efter en rejäl genomgång av redovisningarna av samtal i tillfälligt sammansatta grupper ( under Riksskådebanans höstkonferens) och i skådebaneregionala styrelser, av rörelsens eget under flera år bearbetade förslag till idédokument, är det inte utan att skådebanerörelsen själv bör ta tag i den egna idédebatten på ett helt nytt sätt. Där diskussionen måste bli mycket mera ärlig.
Det som inte bara är dolda utan också helt öppna agendor, ordningar, system och strukturer och intressen behöver göras ännu mera synliga, transparanta, eller säg problematiseras, medvetandegöras.
Med andra ord ett fullständigt ärligt tillitsfullt och öppet samtal krävs nu om vad man vill med sitt intresse eller vad för slags, eller vems, intresse och intressen man står för både som individ och som grupp. Och vad man gör eller kan göra om det egna intresset sammanfaller med organisationens intresse, eller om det inte gör det. Hur olika kan man tolka stadgarna? Och sist men inte minst bör man komma tillrätta med om vad som kan vara språkliga hinder istället för verkliga hinder för samsyn; om man exempelvis har likartade intressen, likartade ambitioner och visioner som dem man inte tror sig dela dessa intressen med därför att man helt enkelt uttrycker sig på ett sätt som kan missförstås.
Kvar blir nämligen flera frågor om missförstånd eller ej efter att bland annat ha läst synpunkter i "svarsmaterialet".
En synpunkt som läggs fram av en arbetsgrupp med representanter från flera regionala skådebanor är till exempel att skådebanerörelsen inte ska lägga sig i eller ha synpunkter på hur rekryteringen sker till den högre konstnärliga utbildningen!

I Riksskådebanans verksamhetsplan som antogs av årsmötet 2009, och som Riksskådebanan har arbetat efter och som för övrigt inspirerades eller styrdes en hel del av Kulturrådets förväntningar på verksamheten, fanns med all tydlighet den ambition inskriven som handlar om att skådebanerörelsen ska medverka till att minska snedrekryteringen till högre konstnärlig utbildning. Och därtill samverka med högskolorna i detta syfte.
Ambitionen har sin förklaring i såväl Riksskådebanans som de regionala skådebaneorganisationernas stadgar, där det talas om rättvisa. Ingen högre utbildning har så få elever med från socialgrupp tre, än just de konstnärliga utbildningarna. Konsekvenserna av den här snedrekryteringen är flera. Men mest iögonfallande är att det i den konstnärliga sfären försvinner en mängd erfarenheter som skulle kunna ges konstnärliga former; det här gäller såväl inom scenkonsten som inom musiken, litteraturen och bildkonsten.

Den 27 mars håller Riksskådebanan sitt årsmöte i Stockholm.
Varje medlemsorganisation i Riksskådebanan har möjlighet att både nominera kandidater till styrelsen, samt motionera, det vill säga lämna förslag till eventuella förändringar när berör Riksskådebanan, fram till den 27 februari.
Både nomineringar och motioner ställs till Riksskådebanan.
Både Riksskådebanan och regionala skådebanor har ansökt om medel för verksamheten för verksamhetsåret 2010 hos Statens Kulturråd. Det senaste beskedet som Riksskådebanan tagit emot från Kulturrådets handläggare är att det sannolikt inte blir något svar på ansökningarna förrän under andra hälften av februari. Och att det då kan bli aktuellt med nedskärningar i bidragen, jämfört med i fjol, på mellan tjugofem och trettiofem procent. Nedskärningarna kommer dock inte slå lika mellan de ansökande; utan allt görs utifrån enskilda bedömningar på varje ansökan.
Statliga nedskärningar i bidraget till skådebanerörelsen har varit en sanning sedan handläggaren från Statens kulturråd deltog under Riksskådebanans höstkonferens. Detta hindrar dock inte att det är med beklagan som hela skådebanerörelsen måste vänta på besked om hur mycket pengar det rör sig om.
Det gäller ju budgeten för det här året, år 2010.

Med vänliga hälsningar
Riksskådebanan

Ulla Tengling
förbundssekreterare