Tillbaka

Nyhetsbrev Riksskådebanan februari 2010

Till förtroendevalda, anställda, vänner, medlemsorganisationer, samarbetspartners, med flera

Februari; snövit och kolsvart. När beskedet äntligen kommer från Kulturrådet, kulturmyndigheten, om hur man fördelat årets bidrag till skådebanerörelsen så börjar telefonen att ringa. Paradoxalt nog kan man bara svara att den här rörelsen, som arbetar utifrån en rättviseidé, ja där själva verksamheten handlar om solidaritet, att jämna ut och rätta till, drabbas nu av det som rimligen bör uppfattas som rättvisans motsats. Det samlade anslaget till hela skådebanerörelsen är rejält reducerat jämfört med i fjol.

Visserligen finns det inte hur mycket pengar som helst i Kultursverige. Men det finns pengar. Och organisationer som väljer att arbeta utifrån andra förtecken än att kultur ska generera pengar har det knepigt just nu. Kanske hänger det ihop med ett samhällsklimat där var och en ska bli sin egen lyckas smed, där man ställer individen mot kollektivet, och självförverkligande mot solidaritet? Där frustrerade arbetslösa ska konverteras till glada entreprenörer och där sjukdom blivit en fråga om opassande livsstil. Kort sagt att vi blivit medborgare i ett elitistiskt samhälle. Där kulturen och konsten med sina frågor, och ganska många besvärliga frågor, inte är riktigt välkomna!

I veckan som gick blev "kultursamverkansutredningen" klar.

Betänkandet är ett svar på kulturpropositionens förslag om att utreda hur självbestämmandet över kulturen i skilda regioner ska te sig. Det som har kallats "portföljmodellen". Det vill säga hur statens pengar ( pengar som kommer från regeringen/ kulturdepartementet/ kulturrådet ) ska hanteras när de pytsas ut i regionerna. Utredaren, förre moderatpolitikern tillika landshövdingen i Västerbotten Chris Heister, har dock valt att överge begreppet portföljmodell och talar hellre om något större och tyngre, flexibla koffertar, där själva poängen är att intensifiera dialogen ytterligare mellan stat, kommuner och landsting så att kulturen ska kunna flöda fritt mellan de skilda nivåerna. "Koffertmodellen" är sedan tänkt bli verklighet nästa år, 2011, i Skåne, i Västra Götaland, på Gotland, i Halland och i Norrbotten. Idén är att landstingen ska göra flerårsplaner för kultur, för att kunna tillgodogöra sig de nya statliga medlen. Kommunerna är sedan skyldiga att föra, som det heter, en dialog med lokalsamhället, det som den nuvarande regeringen gärna kallar civilsamhället, för att förankra planerna.

Och det är här i "civilsamhället" som folkrörelser, det frivilliga och ideella kulturlivet, befinner sig.

Riksskådebanan och Skådebanan i Skåne kommer tillsammans med studieförbundet Sensus, inspirerade av ett initiativ från nätverket Ideell kulturallians där Riksskådebanan ingår, att stå för värdskapet när det ideella kulturlivet i Skåne samlas i Malmö den tionde april för att diskutera på vilka villkor det ideella kulturlivet vill föra en dialog.

Ideella lokala och regionala organisationer i Skåne kommer således att bjudas in för att samtala med varandra och komma överens om vad man tycker är väsentligt när det gäller den nya ordningen. Det som sedan kommer fram av och ur samtalet/samtalen ska sammanföras med likartade samtal som hålls i andra regioner där det är meningen att "kofferten" ska bli verklighet.

Inte minst kommer fokus i diskussionen att lika på vad som kan bli konsekvenserna av en regionalisering där det handlar om att "förankra kulturpolitiska planer". Risken finns att just värdet av det fria och frivilliga reduceras i stället för att bli, så som det förtjänar, förstärkt.

I samhället i stort är det nämligen viktigt, för demokratins skull, och för skådebanerörelsens del, att ständigt och jämt påminna sig om värdet av det fria och frivilliga. I skådebanerörelsen är det fria och självständiga basen i organisationen. I klartext betyder det att ingen kan komma utifrån och ställa krav på hur organisationen ska agera, utan tvärtom, den politik som förs i organisationen måste fattas av organisationen själv i öppna demokratiska rum. Annars riskerar organisationen att både förlora sitt värde och sin legitimitet. Det kan låta som ett understatement men är väl så viktigt i tider då många tror att själva förståelsen och känslan för demokrati kommer av sig självt, eller på något egendomligt sätt går i arv. Det gör den nämligen inte. Den måste ständigt erövras. Förstås, och övas in. Det är ett kretsloppsarbete, i generation efter generation!

Riksskådebanans årsmöte den 27 mars närmar sig; i likhet med tidigare år ordnas visserligen inte själva årsmötet, men händelserna kring årsmötet, i samverkan med en annan kulturell aktör. I år blir det själva teatern som konstform, och ett seminarium, som kommer i fokus. Platsen är Orionteatern i Stockholm och samverkanspartnern är just Orionteatern ( i fjol var det som de flesta säkert minns en samverkan med Konstfack som var aktuell)

Årsmötet startar redan klockan åtta på morgonen och pågår fram till lunch, och efter det, klockan tretton, inleds det seminarium som just ordnas i samverkan med Orionteatern. Temat för seminariet är kultur och fred.

Förklaringen till det här temat är det långa ja rent historiska sambandet mellan fredsrörelsen och kulturens egen strävan efter ett mera civiliserat samhälle. Den senaste kulturutredningen talade inte alls om kultur i samband med fred, inte heller fanns det något i direktiven till utredningen som påminde om den relationen. Inte minst på grund av denna "glömska" om sambandet mellan kultur och fred, men framför allt därför att ämnet i sig är synnerligen betydelsefullt, föll valet på detta tema som angår skådebanerörelsen lika mycket som teatern. I den internationella fredsrörelsen finns nämligen en grundläggande tanke; att livet är okränkbart. För att detta i och för sig enkla med samtidigt fantastiskt stora ska bli sanning, och handling, krävs dock förändringar som förutsätter såväl samtal som förståelse, kunskap och respekt för såväl likheter som olikheter. Både mellan länder och mellan individer. För att komma dithän, i arbetet för den djupa ömsesidiga förståelsen, finns ingen annan väg, eller bättre väg, än de konstupplevelser som får oss alla att inse att jag skulle kunna vara du, och du skulle kunna vara jag. Det vill säga själva inlevelseförmågan i en annan människas livsbetingelser.

Efter seminariet som bland annat kommer att ledas av den konstnärliga ledaren för Orionteatern, Stina Oscarson, och där debattörer som bland annat den förre ärkebiskopen KG Hammar och artisten Olof Buckard kommer att delta, blir det en paus som sedan följs av teaterföreställningen Mor Courage - en tolkning av Bertolt Brechts Mor Courage och hennes barn ( nära temat för dagens seminarium; en berättelse om affärskvinna som förlorar sina barn och om hennes inblandning i ett pågående krig)

När föreställningen, som också ges på och av Orionteatern, är slut vid tjuoettiden ges det sedan möjlighet för alla som vill fortsätta kvällen, att både tala om själva föreställningen och/eller att dyka ned var som helst i detta övergripande samtal om kultur och fred.

Årsmötet, det vill säga årsmötesförhandlingarna, kommer att rymma de punkter som finns under paragrafen årsmöte i Riksskådebanans stadgar. Årsmötet i Riksskådebanan är en av årets viktigaste händelser i skådebanerörelsen; det kan vara värt att påminna oss om.

Skådebanerörelsens signum är både den solidariska verksamhetsidén och den demokratiska verksamhetsformen. Båda delarna är lika viktiga.

Till Riksskådebanans styrelse väljs de personer som med stort ansvar ska sörja för verksamhetens genomförande och kvalitet under hela verksamhetsperioden, det vill säga från årsmöte till årsmöte.

Till stöd och som riktmärke har styrelsen den verksamhetsplan som årsmötet fattar beslut om, och som rymmer årets program. Programmet, planen, baseras på verksamhetsidén som i sin tur är formulerad i stadgarna.

Det som står i verksamhetsplanen ska sedan genomföras, och vid verksamhetsårets slut ska man granska om det man under årsmötet gemensamt fattat beslut om är genomfört. De styrelsemöten som ordnas under året är i huvudsak sammankomster där man diskuterar hur väl man kan leva upp till programmet, verksamhetsplanen. Och ser man problem på vägen så löser man dem gemensamt. Styrelsens uppgift är att svara för kontinuitet, sammanhållning och integritet. Varje styrelseledamot kan väcka nya frågor inför varje styrelsemöte. Och det är i styrelsen, och ingen annanstans, som de frågor som berör Riksskådebanans arbete ska avhandlas.

När verksamhetsåret är slut upprättas ett bokslut och en verksamhetsberättelse. Verksamhetsberättelsen ska, precis som det låter, berätta om verksamheten under året, hur väl styrelsen lyckats med verksamhetsplanen. De av årsmötet utsedda revisorerna granskar både bokslut och verksamhetsberättelse. Därtill granskar de protokoll och även andra dokument som varit viktiga för verksamhetens genomförande. Därefter skriver de en revisionsberättelse.

Sedan är det årsmötets sak, det vill säga de valda ombuden, att besluta om att ge styrelsen ansvarsfrihet samt att välja en ny styrelse inför kommande verksamhetsår.

I Riksskådebanan finns traditionen att även de personer som väljs som ersättare kallas till samtliga styrelsemöten, och förklaringen till det är att det är väsentligt att ersättarna är väl införstådda i styrelsens arbete i de fall de går in och just ersätter (därav namnet) den styrelseledamot som inte kan närvara under styrelsemötet. Ersättarna är dock inte direkt ansvariga för verksamhetens genomförande, till skillnad från ledamöterna. Det har sin förklaring i att det bara är ledamöterna, det vill säga de personer som enligt lag har ansvar, som skriver under bokslutet.

Mellan årsmötena verkar en valberedning, som väljs av årsmötet. I likhet med revisorerna granskar också valberedningen hur väl styrelsen skött sitt arbete under året; och lämnar under årsmötet förslag på de personer som de anser bör ansvara för verksamheten under kommande period. Till stöd för sitt arbete har de utöver stadgarna bland annat medlemsorganisationernas förslag och synpunkter på vilka personer som bör ingå i styrelsen.

Det är viktigt att de medlemsorganisationer i Riksskådebanan som ännu inte anmält ombud till årsmötet, gör det. Det är också väsentligt att berätta vilken person som respektive medlemsorganisation har utsett som ersättare för det utsedda ombudet.

Ombuden är årsmötets viktigaste deltagare, och en förutsättning för att demokratin i organisationen ska fungera. Det vill säga för att årsmötet ska kunna genomföras.

Riksskådebanans styrelse kommer att delta under årsmötet, vidare är samtliga verksamhetsansvariga i de regionala skådebanorna välkomma att delta under hela årsmötesdagen.

Riksskådebanans svarar för de kostnader som är förenade med årsmötet för samtliga inbjudna, och på förekommen anledning, självfallet även för de personer som utses som ombud. Förutsatt att alla är med på de gemensamma arrangemangen, och bor på det hotell som Riksskådebanans bokat, samt reser till och från Stockholm från hemorten enligt Riksskådebanans resepolicy som säger att mest prisvärd resa gäller. Och om flera ska resa i bil, samman sträcka, så uppmuntras till samåkning.

För de deltagare/ombud/gäster som önskar övernattning gäller det att snarast berätta för Riksskådebanan, genom förbundssekreteraren, vilka nätter som man avser att övernatta i Stockholm, och för hur många personer övernattningen gäller. De nätter som är aktuella är natten mellan den 26 och 27 mars och natten mellan den 27 mars och 28 mars. Hotellet där Riksskådebanans förbeställt rum är Rica hotel i Älvsjö.

Riksskådebanan utgår från att den som anmäler sig till årsmötet - och själva årsmötesdagen inklusive samtliga programpunkter - även deltar i de måltider som är aktuella under dagen. Den som eventuellt har för avsikt att inte dela under måltiderna bör vänligast meddela Riksskådebanan det.

Med vänliga hälsningar Riksskådebanan

Ulla Tengling förbundssekreterare

förbundssekreterare