Nyhetsbrev, Riksskådebanan, oktober 2009

Bästa vänner, anställda, förtroendevalda, partners, medlemsorganisationer m fl

Riksskådebanans höstkonferens, den 6,7 och 8 november i Stockholm, står för dörren; i ytlig mening ingen självklar sammankomst. Inte något som måste genomföras, av formella skäl, ingen pekpinne från revisorer eller myndigheter. Inget som stadgarna kräver. Men likväl en utfästelse, ett löfte, som riksorganisationen givit sig själv under årsmötet i mars.

Nästa fråga blir därför hur viktig är då en sådan här träff? När löftet också handlar om att temat ska vara mångfald. Kanske finns det inte något annat svar än att träffen, konferensen, blir precis så viktig, så betydelsefull, som deltagarna själva förväntar och vill. Möts mötet, konferensen, med nyfikenhet på omvärlden, på skilda infallsvinklar på kultur, inspirerade av organisationens stadgar parad med respekt för ämnet mångfald, och en vilja till förståelse för den andres, andras, synpunkter, tankar och erfarenheter så kan konferensen bli så betydelsefull att den sätter spår både i oss själva, och i hela skådebanerörelsens verksamhet.
Men konferensen kan också bli meningslös, ja helt sakna betydelse, för den som kommer till den med ett slutet sinne.
Nu är det med all säkerhet inte så att någon kommer till träffen med oviljan som motiv.
Men det finns alltid skäl att vi lite till mans rannsakar oss; finns lusten? Öppenheten? Om inte? Varför?

Här är det är inte så svårt att dra paralleller med skådebaneverksamheten i stort, sammansmältningen av själva verksamhetsidén och den praktiserade verksamheten. Finns lusten?
Varje möte blir just så viktigt som deltagarna förväntar sig och vill, och då menar jag mötets alla deltagare. För i ett möte mellan scenens aktörer och salongens aktörer, är alla deltagare, eller varför inte medverkande. Nåväl, man kan ju också tala om scenens publik och salongens publik. Vem ser på vem? och varför? Den frågan tål att vridas och vändas på.

På detta tema sätter för övrigt nu Göteborg stadsteater med gästande regissören Suzanne Osten upp Frederico Garcia Lorcas pjäs Publiken. Där ställs frågor som Vem ger och tar? Varför? Vem ser, vem vill, vem kan? Är positionen - jag där och du där - alltid så självklar. Kan vi byta roller? Vad händer? Är det farligt? Osten och Lorca räds icke rädslorna; rädslan för teater, för kärleken och inte minst rädslan för tankar kring livets mening i ett spel som på många sätt kan angå, just det, skådebanerörelsen och skådebaneidén.

Vi står nu inför årets bidragsansökan till Kulturrådet. I likhet med förra året söker varje skådebaneregion för sig och Riksskådebanan för sig.
Den 15 november ska - och det är absolut sista dagen - ansökan ha nått Kulturrådet - on line. Vilket betyder att man skickar in ansökan digitalt, och inte på vanligt papper med den vanliga postgången.
Ansökningsblankett ligger på kulturrådets hemsida www.kulturradet.se
Frågorna som ställs - och som ska besvaras - handlar inte minst om skådebaneverksamhetens utveckling. Tänk då stort i termer av vilja och lust och motivation!
Var vi än befinner oss i organisationen är det av ansenligt värde att vi lägger ned arbete, tanke och eftertanke när Kulturrådets frågor ska besvaras. Gränsen för det som är möjligt och det som förefaller omöjligt går att rucka på! Likaväl som uppfattningen om vad som kan göras eller inte låter sig göras går att förändra.
Frågor som Kulturrådet vill ha besvarade handlar om vad skådebanerörelsen gör och tänker göra för barn och unga, för jämställdhet och för människor med funktionsnedsättning.
Ta då i beaktande - att den här organisationen - som de facto uppmuntrar till kritiskt tänkande, genom kulturupplevelser med kvalitet, gör något väsentligt för att bryta alla de fördomar , förutfattade meningar och vanföreställningar, som berör såväl unga som äldre, män som kvinnor, funktionsnedsatta som icke funktionsnedsatta.
Med andra ord arbetet mot diskriminering kan ske på skilda plan; den rullstolsbundne är lika beroende av omvärldens, medmänniskorna inlevelseförmåga och empati, som av den avfasade trottoarkanten. Det vill säga att själva kulturarbetet mot diskriminering kan vara lika väsentligt att informera om som det som annars definieras som praktiskt fysiskt arbete mot diskriminering. Dock, vilket är det allra väsentligaste, det ena utesluter inte det andra.

Den person som särskilt handlägger skådebanerörelsens verksamhet inom det statliga Kulturrådet kommer att delta under höstkonferensen, och hon, Veronica Lamppa Lönnbro, är inställd på ett möte med mycket av nyfikenhet och frågor.

Under oktober månad har demokratins undergrävare fortsatt vara i centrum; för stor plats, säger vissa och anklagar medierna, för liten säger andra. Och motiverar: Låt dem komma fram i ljuset, och avslöjas!

Skådebanan i Västmanland är nu inställd på att ordna ett seminarium; där frågorna kring främlingsfientlighet ställs i centrum.

Riksskådebanans styrelse har beslutat att rekommendera alla regioner att ordna seminarier/ möten på just temat främlingsfientlighet.

Varför den här frågan är angelägen för skådebanerörelsen, kan bara besvaras med att den är lika betydelsefull här som i alla andra organisationer som arbetar för demokrati, därtill är själva idédebatten i sig själv en kulturyttring väl i linje med skådebanerörelsens verksamhetsidé.
De offentliga bidragen, anslaget, till skådebanerörelsen kan liknas vid demokratianslag, just därför att skådebanerörelsens idé om kultur är synonymt med bildning och kunskap. Genom kulturupplevelser, av alla slag, uppmuntras och uppmanas alla som deltar till självständigt kritiskt tänkande, till reflektion, och - vilket också händer - till aktion! Kort sagt, kulturen förändrar. Och det går bara inte för sig att se på, eller passivt lyssna, till dem som talar illa om kultur där man medvetet kallar kulturkritiken för kultureliten, och som hävdar att själva kulturkritiken är en fiende till "det folkliga" eller till "verklighetens människor". Det här är en fråga om anständighet och självbevarelsedrift. Kulturkritik är som sagt det som uppstår inom varje människa som uppmuntras till självständigt tänkande efter det att han eller hon erfarit kultur och konsthändelser som berör både hjärta och hjärna.

I Västmanland är teatergruppen Teatermaskinen verksam; och nu ska sägas något som bryter mot nyhetsbrevsprincipen om marknadsföring; Teatermaskingen producerar en pjäs som fungerar som utomordentlig inledning till samtal om främlingsfientlighetens orsaker och konsekvenser. Skådebanan i Västmanland fungerar som vägvisare till nämnda adress.

Från Skådebaneregionen i Skåne rapporteras arbetet tillsammans med människor som just varit eller är hemlösa, och i Dalarna fortsätter samarbetet med dem som tillvaratar före detta kriminellas intressen för att ordna nytt liv. Det är stora saker, men likväl, så väl i linje med devisen " där behoven finns". Och apropå det ovan nämnda, det finns inga som kan exkluderas när man talar om verklighetens människor. Alla tillhör samma verklighet.

Under oktober har Riksskådebanan även utvecklat samarbetet med enskilda organisationer inom Ideell Kulturallians - och då inte minst med företrädare för Sios ( samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige) som varit med på ett hörn i arbetet inför Riksskådebanans höstkonferens på temat mångfald.

Samarbeten har också utvecklas med Nya Skådebanan i Stockholms läns Wiola Jutewik, som förenar ett stort ABF-arbete med ett litet skådebanearbete, med bas i just mångfaldens centrum Rinkeby i västra Stockholm.

Vidare har skådebaneverksamheten nu blivit presenterad för nya teaterchefen i Sundsvall samt för kulturnämndens ordförande på samma plats, vilket förhoppningsvis borgar för ett fortsatt och utvecklat skådebanearbete i Mellersta Norrland

Under sammanträdet i oktober med ett flertal aktörer i nätverket Ideell Kulturallians fattades beslutet att formulera tankar och ord kring en, i abstrakt mening, "plattform" som förenar alliansens organisationer. I den inom nära framtid förväntade fördelningen av statliga medel till kultur, ska just "plattformen" kunna utgöra ett stöd, ett argument, för de ideellt verksamma i det samtal som väntas uppstå kring prioriteringar av skilda regionala kulturverksamheter ( allt enligt kulturpropositionen )

Mer om hur denna "plattform" utvecklas i kommande nyhetsbrev!


Med vänliga hälsningar

Ulla Tengling
Förbundssekreterare
Riksskådebanan