Nyhetsbrev Riksskådebanan, november 2009

Till förtroendevalda, anställda, medlemsorganisationer, partners m fl


Vad är det som håller ihop en organisation?
Det är inte så dumt att påminna sig om att vi ständigt lever och har en plats i skilda organisationer; från familjelivet till samhällslivet. En del organisationer går man in i frivilligt, andra är man en del av alldeles oberoende av vad man vill. Under vår livstid pågår en ständig vandring mellan skilda organisationer; mellan skilda familjekonstellationer, skilda arbetsplatser, skilda vänskapsförbund, skilda idéförbund. Mellan de organisationer som man själv väljer att tillhöra, och de organisationer man hamnar i ändå.
Inom ledarskapsforskningen, i öst och väst, är man tämligen överens om att de organisationer som lever i harmoni med sin omvärld, det vill säga de organisationer som överlever och utvecklas, har många gemensamma drag; här erfar medlemmarna en myckenhet av identitet, av lojalitet, vänskap, öppenhet, tillit, eget svängrum, inflytande, ödmjukhet, respekt och sammanhållning.
Intressant är vad som händer när det blir underskott av det ena eller det andra. När det brister, och när det uppstår brist. Därför att här är uttrycken för brist, och konsekvenserna av denna brist, mycket likartade, oberoende av vad för slags organisation man talar om. Det vill säga i familjer där tilliten eller respekten brister, uppstår samma fenomen som exempelvis i stora företag. Det börjar gå utför. Av myckenheten blir intet. Och det gäller som sagt alla slags organisationer - utan undantag. Här inkluderas också de mest strukturerade organisationerna, där avtal och paragrafer styr, där den formella demokratin är reglerad, i allt från ordningen på styrelsemöten, till reglerad befordringsgång. Här blir riter och program och det som kallades gammal hederlig moral, och som numera heter värdegrund, underordnat och det som i värsta fall kan kallas etiskt kaos uppstår. Det finns inte få, utan många exempel på hur katolska präster ger sig på småpojkar, och lågstadiefröknar som förskingrar klasskassan!

Men frågar sin vän av ordning. Går det inte att bromsa i utförsbacken? Långt innan kaos uppstår? Jo blir svaret. Det gäller att ge akt på sig själv, hela tiden. Titta inåt. Håller du måttet? Håller jag måttet? Luta dig inte mot det som kallas regelverk, paragrafer och rutiner. Eller begrepp som "vi ska se över våra rutiner", i stället för att säga "jag eller vi gjorde fel".
Elise Ottensen-Jensen, ( 1886- 1973) legendarisk familjeplanerare, agitator, banbrytare inom svensk sexualupplysning, skriver i sina memoarer att hon, inte förrän hon blev pensionär, och då nästa skamfyllt, var tvungen att konstatera, att människor inom arbetarrörelsen, som omgav sig av så många strålande för mänskligheten goda idéer, inte hade högre moral än andra!
- Hur kunde jag vara så naiv? Frågar hon sig själv när eftertankar formas till ord.
Med andra ord; dessa människor, men de storartade planerna, lyssnade kanske inte mera inåt än någon eller några andra? De kanske, farliga tanke, lyssnade kanske till och med mindre inåt, än många andra därför att de just var så upptagna av stora framtidsplaner för andras räkning?

Jag tycker att det är värt att tänka på ledarskapsforskningens gemensamma rön, och på Elise Ottensen - Jensen, när vi inom skådebanerörelsen jobbar med det gemensamma mål- och idédokumentet. Vi ska inte ha ett dokument för att kunna slå varann på fingrarna, eller för dokumentets egen skull. Eller för de exakta formuleringarnas skull. Inte för att vi, utanför oss själva, ska kunna peka ut vad som är rätt eller fel. Ett dokument, av vad för slag det än är, kan aldrig och får aldrig bli ställföreträdare för det egna samvetet. Det gäller ju i alla organisationer.

Värdet av dokumentet som skådebanerörelsen nu arbetar med ligger inte minst i samtalet på vägen fram till att det klubbas! Om det nu klubbas?
Alla skådebaneregioner och andra medlemsorganisationer är välkomna att ha synpunkter på förslaget till mål- och idédokument fram till sista december. Tanken är att det ska antas på årsmötet i mars 2010. Synpunkterna skickas till undertecknad, det vill säga till Riksskådebanans kansli, med adress ulla.tengling@skadebanan.se för att sedan, under januari sammanställas av vice ordföranden i Riksskådebanan Anders Nordström samt av undertecknad.
Därtill ska ersättaren i Riksskådebanans styrelse Maria Nyman Stjärnskog ha synpunkter på den samlade sammanställningen i kraft av sin ungdom, slog Riksskådebanans styrelsemöte fast i november.

Förslaget till idédokument diskuterades under Riksskådebanans höstmöte den 6,7 november i särskilda grupper, där representanter för samtliga skådebanor ingick. Överenskommelsen på det därpå följande styrelsemötet, den 8 november, blev att sekreteraren i varje sådan grupp ställer gruppens synpunkter ( via e-post) till Riksskådebanans förfogande senast sista december. Samt att varje region uppmuntras att komma med egna synpunkter efter diskussion i den egna styrelsen.

I förslaget, till idédokument, och som vuxit fram genom samtal i skådebanerörelsen under flera år, där alla skådebanor medverkat, finns avtryck av samtliga ståndpunkter som kommit dagen. Förslaget ligger på Riksskådebanans hemsida www.skadebanan.se

November månad har inte bara präglats av Riksskådebanans höstkonferens, utan också av bidragsansökningar.
Så snart konferensen var över (som för övrigt besöktes av så gott som alla verksamhetsansvariga samt nästan alla ordförande för landets skilda skådebaneregioner samt av övriga företrädare för medlemsorganisationer och av gäster) var det dags att söka statsbidrag (från staten genom Kulturdepartementet och sedan via Kulturrådet)

För Riksskådebanans del gäller som för många regionala skådebanor; att faktiskt söka bidrag för en verksamhet som man ännu inte beslutat om eftersom nästa års verksamhetsplan tas först av nästa års årsmöte som inte äger rum förrän i slutet av mars.
Det här är förstås inget bra tillvägagångssätt, om man ska vårda och respektera organisationens egen demokrati. Handling ska föregås av beslut, och inte tvärtom.
Rimligt att tänka sig inför kommande år är därför att man i de skådebaneorganisationer som berörs och där man blir mottagare av eventuella bidrag lägger upp verksamhetsplaner på minst ett par, tre år.

Att inte veta om man har pengar eller ej inför ett kommande år är minsann ingen önskvärd situation; Riksskådebanans ansträngningar att försöka få till en annan tingens ordning, där man åtminstone känner till vad för ekonomi som gäller för den egna organisationen minst ett år i förväg, har hittills varit förgäves. I likhet med andra intressen inom stora delar av kultursektorn lever skådebanerörelsens på detta villkor; att inget veta om de ekonomiska villkoren för nästa års verksamhet förrän det gått en bra bit in på det nya året.
För Riksskådebanans del, och säkert också för de flesta regionala skådebanor, kommer med största sannolikhet beskedet om beviljade eller obeviljade bidrag först i slutet av januari eller i februari.

Och det är sent. Därtill alldeles försent kan man tycka i tider då det aviseras mycket tydligt att skådebanerörelsen ska ställa in sig på neddragningar.

Under höstmötet var Kulturrådets handläggare för skådebaneverksamhet Veronica Lamppa, på besök.
Hon bekräftade det hon tidigare sagt om aviserade neddragningar.

Föreställningen att skådebaneverksamhet är en verksamhet som kan praktiseras av vem som helst, var som helst och på vilket vis som helst är förstås helt felaktig.
Skådebaneverksamhet kan bara praktiseras av Skådebanor.
Och endast Riksskådebanan kan ansvara för Riksskådebanans verksamhet, så enkelt är det. Men den här enkla sanningen får ständigt upprepas.
Det som förstås, och som sagts, utmärker skådebanerörelsen är att den fattar egna beslut om den egna verksamheten. Bidragsgivare lika lite som andra intressen kan styra över organisationen. Ansvaret för hur organisationen utvecklas ligger hos de förtroendevalda, som ska sin ha bas i någon av medlemsorganisationerna ( oavsett om det handlar om riksorganisationen eller någon av skådebaneregionerna).

I höst har Riksskådebanans blivit ännu mer envist uppvaktad än tidigare av just intressen långt bortom skådebanefilosofin som önskat ren kommersiell draghjälp till olika underhållnings- evenemang. Somliga i den uppenbara villfarelsen att skådebaneverksamhet pågår utan någon som helst idéförankring.
Svaret på alla sådan uppvaktning har blivit ett blankt nej. Varifrån uppfattningen kommer att Skådebanan eller för den delen Riksskådebanan ska ställa upp som "inkastare" kan man med fog fråga sig.
Men det mest väsentliga för att bryta sådana vanföreställningar är att skådebanerörelsen själv säger ifrån, var och när propåerna än dyker upp och oavsett var på skådebanekartan tendensen kommer till uttryck. Detta är helt enkelt en fråga om som det så populärt heter "att skydda varumärket".
Förr sa man att man skulle vara rädd om sitt goda rykte.

Och då är vi för en stund tillbaka i resonemanget kring mål - och idédokumentet i skådebanerörelsen. Ja till och med i talet om verksamhetsplaner.

Allt som sker i skådebanerörelsens namn ska alla som är engagerade i skådebanerörelsen kunna stå för, och stå upp för! Den tanken kom till Riksskådebanan via posten efter höstmötet. Apropå att alla uppmuntras att skriva, både sekreterarna i de skilda arbetsgrupperna och företrädare för regionala styrelser.

I brevet några dagar gammalt, finns följande tankar:
"Det räcker inte med att tala om att man inom en region är helt överens i styrelsen om att driva den regionala verksamheten i en viss riktning - man måste också ställa sig frågan om riktningen är förenlig med övriga skådebanors riktning och inriktning. Tanken bakom "att låta alla blommor blomma" måste prövas mot frågor som ska de blomma i samma hage, vem garanterar då att alla blommor får tillgång till näring, till vatten, till sol, till skugga, till luft, till jord!

En annan fråga, i samma brev, handlar om på vilken nivå verksamheten ska ligga; ska man arbeta aktivt eller inte. Ska man i allt man gör tänka på kvaliteten, eller inte. Ska man ta in på gungorna det man förlorar på karusellen, eller inte? Och hur förhåller man sig till det man kan kalla själva ideologin, existensberättigandet? Var för man det ideologiska samtalet i den egna regionen? Vilka väljer man som samarbetspartners? Och varför gör man det?"

Brevet kommer att ingå i den förhoppningsvis stora brevskörd om skådebanerörelsens framtid, och som, vilket nu upprepas, ska vara Riksskådebanan tillhanda innan året är slut.

Att skådebanerörelsen, eller åtminstone Skådebanan i Stockholm, fyller 100 år nästa år, är något som kommer att firas. Så långt är styrelsen Riksskådebanans styrelse överens. Även där det inte funnits någon skådebanerörelse alls utom under den senaste tiden, ska jubileet äga rum.
Formerna för jubileet är inte klara. Också här finns det möjligheter att komma in med tankar och förslag till Riksskådebanan, med deadline sista december.

Ett besök hos Skådebanan i Västmanland under november väcker både förundran och beundran; mitt i den kommersiella gallerian har den regionala Skådebanan åstadkommit en oas av äkthet, en kontrast, där julkommersens färger och girlanger möts av det som inte är konstgjort, utan bara liv. I olja, i krita, i äggoljetempera, i akryl och akvarell! Konst och konsthantverk av alla sorter. Av amatörer och av professionella, sida vid sida i en salong lika stor som någon av gallerians största butiker. Alla som hörsammat kallelsen att vara med, att ställa ut, finns med. Urskillningslöst.
Ingen ska känna sig ratad, det är hela poängen, säger verksamhetsansvarige Tapani Björkbacka, och lägger till, att just det, att inte rata någon, att inte ställa någon utanför, är också en fråga om kvalitet och moral.
Och kanske är det just det som behöver sägas just här och nu. Något om kvalitet och moral.
Tanken går till Rainer Hartleb, regissören som deltog under Riksskådebanans augustiseminarium i Handen.

Han har gjort en ny film - från och om, just det, barn och ungdom i Jordbro. Titeln är "När jag blir stor". Nu är det en ny generation han följt, från skolstart till skolslut. Temat är livet självt; autentiska människor av kött och blod gläds och sörjer, ibland i motgång men mest i framgång. Under den timme plus 41 minuter som filmen varar blir känslan av lust, fight, motivation, gryning och framtidstro påtaglig. Ingen i filmen tillåter sig att bli generaliserad; Visst alla är olika. En är afrikan, en annan asiat och en tredje europé. Men ändå - så lika i sin olikhet. Så som människor är. Stundtals starka men också svaga och sårbara, Och budskapet är otvetydigt " Vi är kompetenta att berätta vår egen historia, ingen annan gör det bättre!" Själv anser jag att filmen är ett rungande inlägg i den pågående smutspropagandan mot olikheter, där huvudingredienserna bär namn som misstänksamhet och främlingsfientlighet. "När jag blir stor" kan fungera som en utmärkt inledning av alla slags samtal om varför alla människor, och organisationer, som står för demokratiska ideal bör protestera mot farlig främlingsfientlighet. Det vill säga det hat som nu sprider sig med stöd av det politiska parti som är på väg mot en promenadseger rakt in i Sveriges Riksdag. Om inget görs. Om inte protesten ges en megafon. För den som är intresserad av att hyra filmen - är grundhyran 600 kronor plus viss procent av biljettintäkterna, alternativt ett totalpris på 1 400 kronor. Filmen kan rekvireras från Scanbox, med adress Hjalmar Gullbergsgatan 1, 211 49 Malmö, tel 040 120 883.

Med vänliga hälsningar
Riksskådebanan

Ulla Tengling
förbundssekreterare