Nyhetsbrev Riksskådebanan, november 2009
Till förtroendevalda, anställda, medlemsorganisationer,
partners m fl
Vad är det som håller ihop en organisation?
Det är inte så dumt att påminna sig om att vi ständigt lever
och har en plats i skilda organisationer; från familjelivet till
samhällslivet. En del organisationer går man in i frivilligt,
andra är man en del av alldeles oberoende av vad man vill. Under
vår livstid pågår en ständig vandring mellan skilda
organisationer; mellan skilda familjekonstellationer, skilda
arbetsplatser, skilda vänskapsförbund, skilda idéförbund.
Mellan de organisationer som man själv väljer att tillhöra, och
de organisationer man hamnar i ändå.
Inom ledarskapsforskningen, i öst och väst, är man tämligen
överens om att de organisationer som lever i harmoni med sin
omvärld, det vill säga de organisationer som överlever och
utvecklas, har många gemensamma drag; här erfar medlemmarna en
myckenhet av identitet, av lojalitet, vänskap, öppenhet, tillit,
eget svängrum, inflytande, ödmjukhet, respekt och
sammanhållning.
Intressant är vad som händer när det blir underskott av det ena
eller det andra. När det brister, och när det uppstår brist.
Därför att här är uttrycken för brist, och konsekvenserna av
denna brist, mycket likartade, oberoende av vad för slags
organisation man talar om. Det vill säga i familjer där tilliten
eller respekten brister, uppstår samma fenomen som exempelvis i
stora företag. Det börjar gå utför. Av myckenheten blir intet.
Och det gäller som sagt alla slags organisationer - utan
undantag. Här inkluderas också de mest strukturerade
organisationerna, där avtal och paragrafer styr, där den
formella demokratin är reglerad, i allt från ordningen på
styrelsemöten, till reglerad befordringsgång. Här blir riter
och program och det som kallades gammal hederlig moral, och som
numera heter värdegrund, underordnat och det som i värsta fall
kan kallas etiskt kaos uppstår. Det finns inte få, utan många
exempel på hur katolska präster ger sig på småpojkar, och
lågstadiefröknar som förskingrar klasskassan!
Men frågar sin vän av ordning. Går det inte att bromsa i
utförsbacken? Långt innan kaos uppstår? Jo blir svaret. Det
gäller att ge akt på sig själv, hela tiden. Titta inåt.
Håller du måttet? Håller jag måttet? Luta dig inte mot det som
kallas regelverk, paragrafer och rutiner. Eller begrepp som
"vi ska se över våra rutiner", i stället för att
säga "jag eller vi gjorde fel".
Elise Ottensen-Jensen, ( 1886- 1973) legendarisk familjeplanerare,
agitator, banbrytare inom svensk sexualupplysning, skriver i sina
memoarer att hon, inte förrän hon blev pensionär, och då
nästa skamfyllt, var tvungen att konstatera, att människor inom
arbetarrörelsen, som omgav sig av så många strålande för
mänskligheten goda idéer, inte hade högre moral än andra!
- Hur kunde jag vara så naiv? Frågar hon sig själv när
eftertankar formas till ord.
Med andra ord; dessa människor, men de storartade planerna,
lyssnade kanske inte mera inåt än någon eller några andra? De
kanske, farliga tanke, lyssnade kanske till och med mindre inåt,
än många andra därför att de just var så upptagna av stora
framtidsplaner för andras räkning?
Jag tycker att det är värt att tänka på
ledarskapsforskningens gemensamma rön, och på Elise Ottensen -
Jensen, när vi inom skådebanerörelsen jobbar med det gemensamma
mål- och idédokumentet. Vi ska inte ha ett dokument för att
kunna slå varann på fingrarna, eller för dokumentets egen
skull. Eller för de exakta formuleringarnas skull. Inte för att
vi, utanför oss själva, ska kunna peka ut vad som är rätt
eller fel. Ett dokument, av vad för slag det än är, kan aldrig
och får aldrig bli ställföreträdare för det egna samvetet.
Det gäller ju i alla organisationer.
Värdet av dokumentet som skådebanerörelsen nu arbetar med
ligger inte minst i samtalet på vägen fram till att det klubbas!
Om det nu klubbas?
Alla skådebaneregioner och andra medlemsorganisationer är
välkomna att ha synpunkter på förslaget till mål- och
idédokument fram till sista december. Tanken är att det ska
antas på årsmötet i mars 2010. Synpunkterna skickas till
undertecknad, det vill säga till Riksskådebanans kansli, med
adress ulla.tengling@skadebanan.se för att sedan, under januari
sammanställas av vice ordföranden i Riksskådebanan Anders
Nordström samt av undertecknad.
Därtill ska ersättaren i Riksskådebanans styrelse Maria Nyman
Stjärnskog ha synpunkter på den samlade sammanställningen i
kraft av sin ungdom, slog Riksskådebanans styrelsemöte fast i
november.
Förslaget till idédokument diskuterades under
Riksskådebanans höstmöte den 6,7 november i särskilda grupper,
där representanter för samtliga skådebanor ingick.
Överenskommelsen på det därpå följande styrelsemötet, den 8
november, blev att sekreteraren i varje sådan grupp ställer
gruppens synpunkter ( via e-post) till Riksskådebanans
förfogande senast sista december. Samt att varje region
uppmuntras att komma med egna synpunkter efter diskussion i den
egna styrelsen.
I förslaget, till idédokument, och som vuxit fram genom
samtal i skådebanerörelsen under flera år, där alla
skådebanor medverkat, finns avtryck av samtliga ståndpunkter som
kommit dagen. Förslaget ligger på Riksskådebanans hemsida
www.skadebanan.se
November månad har inte bara präglats av Riksskådebanans
höstkonferens, utan också av bidragsansökningar.
Så snart konferensen var över (som för övrigt besöktes av så
gott som alla verksamhetsansvariga samt nästan alla ordförande
för landets skilda skådebaneregioner samt av övriga
företrädare för medlemsorganisationer och av gäster) var det
dags att söka statsbidrag (från staten genom Kulturdepartementet
och sedan via Kulturrådet)
För Riksskådebanans del gäller som för många regionala
skådebanor; att faktiskt söka bidrag för en verksamhet som man
ännu inte beslutat om eftersom nästa års verksamhetsplan tas
först av nästa års årsmöte som inte äger rum förrän i
slutet av mars.
Det här är förstås inget bra tillvägagångssätt, om man ska
vårda och respektera organisationens egen demokrati. Handling ska
föregås av beslut, och inte tvärtom.
Rimligt att tänka sig inför kommande år är därför att man i
de skådebaneorganisationer som berörs och där man blir
mottagare av eventuella bidrag lägger upp verksamhetsplaner på
minst ett par, tre år.
Att inte veta om man har pengar eller ej inför ett kommande
år är minsann ingen önskvärd situation; Riksskådebanans
ansträngningar att försöka få till en annan tingens ordning,
där man åtminstone känner till vad för ekonomi som gäller
för den egna organisationen minst ett år i förväg, har
hittills varit förgäves. I likhet med andra intressen inom stora
delar av kultursektorn lever skådebanerörelsens på detta
villkor; att inget veta om de ekonomiska villkoren för nästa
års verksamhet förrän det gått en bra bit in på det nya
året.
För Riksskådebanans del, och säkert också för de flesta
regionala skådebanor, kommer med största sannolikhet beskedet om
beviljade eller obeviljade bidrag först i slutet av januari eller
i februari.
Och det är sent. Därtill alldeles försent kan man tycka i
tider då det aviseras mycket tydligt att skådebanerörelsen ska
ställa in sig på neddragningar.
Under höstmötet var Kulturrådets handläggare för
skådebaneverksamhet Veronica Lamppa, på besök.
Hon bekräftade det hon tidigare sagt om aviserade neddragningar.
Föreställningen att skådebaneverksamhet är en verksamhet
som kan praktiseras av vem som helst, var som helst och på vilket
vis som helst är förstås helt felaktig.
Skådebaneverksamhet kan bara praktiseras av Skådebanor.
Och endast Riksskådebanan kan ansvara för Riksskådebanans
verksamhet, så enkelt är det. Men den här enkla sanningen får
ständigt upprepas.
Det som förstås, och som sagts, utmärker skådebanerörelsen
är att den fattar egna beslut om den egna verksamheten.
Bidragsgivare lika lite som andra intressen kan styra över
organisationen. Ansvaret för hur organisationen utvecklas ligger
hos de förtroendevalda, som ska sin ha bas i någon av
medlemsorganisationerna ( oavsett om det handlar om
riksorganisationen eller någon av skådebaneregionerna).
I höst har Riksskådebanans blivit ännu mer envist uppvaktad
än tidigare av just intressen långt bortom skådebanefilosofin
som önskat ren kommersiell draghjälp till olika underhållnings-
evenemang. Somliga i den uppenbara villfarelsen att
skådebaneverksamhet pågår utan någon som helst
idéförankring.
Svaret på alla sådan uppvaktning har blivit ett blankt nej.
Varifrån uppfattningen kommer att Skådebanan eller för den
delen Riksskådebanan ska ställa upp som "inkastare"
kan man med fog fråga sig.
Men det mest väsentliga för att bryta sådana
vanföreställningar är att skådebanerörelsen själv säger
ifrån, var och när propåerna än dyker upp och oavsett var på
skådebanekartan tendensen kommer till uttryck. Detta är helt
enkelt en fråga om som det så populärt heter "att skydda
varumärket".
Förr sa man att man skulle vara rädd om sitt goda rykte.
Och då är vi för en stund tillbaka i resonemanget kring mål
- och idédokumentet i skådebanerörelsen. Ja till och med i
talet om verksamhetsplaner.
Allt som sker i skådebanerörelsens namn ska alla som är
engagerade i skådebanerörelsen kunna stå för, och stå upp
för! Den tanken kom till Riksskådebanan via posten efter
höstmötet. Apropå att alla uppmuntras att skriva, både
sekreterarna i de skilda arbetsgrupperna och företrädare för
regionala styrelser.
I brevet några dagar gammalt, finns följande tankar:
"Det räcker inte med att tala om att man inom en region är
helt överens i styrelsen om att driva den regionala verksamheten
i en viss riktning - man måste också ställa sig frågan om
riktningen är förenlig med övriga skådebanors riktning och
inriktning. Tanken bakom "att låta alla blommor blomma"
måste prövas mot frågor som ska de blomma i samma hage, vem
garanterar då att alla blommor får tillgång till näring, till
vatten, till sol, till skugga, till luft, till jord!
En annan fråga, i samma brev, handlar om på vilken nivå
verksamheten ska ligga; ska man arbeta aktivt eller inte. Ska man
i allt man gör tänka på kvaliteten, eller inte. Ska man ta in
på gungorna det man förlorar på karusellen, eller inte? Och hur
förhåller man sig till det man kan kalla själva ideologin,
existensberättigandet? Var för man det ideologiska samtalet i
den egna regionen? Vilka väljer man som samarbetspartners? Och
varför gör man det?"
Brevet kommer att ingå i den förhoppningsvis stora brevskörd om
skådebanerörelsens framtid, och som, vilket nu upprepas, ska
vara Riksskådebanan tillhanda innan året är slut.
Att skådebanerörelsen, eller åtminstone Skådebanan i
Stockholm, fyller 100 år nästa år, är något som kommer att
firas. Så långt är styrelsen Riksskådebanans styrelse
överens. Även där det inte funnits någon skådebanerörelse
alls utom under den senaste tiden, ska jubileet äga rum.
Formerna för jubileet är inte klara. Också här finns det
möjligheter att komma in med tankar och förslag till
Riksskådebanan, med deadline sista december.
Ett besök hos Skådebanan i Västmanland under november
väcker både förundran och beundran; mitt i den kommersiella
gallerian har den regionala Skådebanan åstadkommit en oas av
äkthet, en kontrast, där julkommersens färger och girlanger
möts av det som inte är konstgjort, utan bara liv. I olja, i
krita, i äggoljetempera, i akryl och akvarell! Konst och
konsthantverk av alla sorter. Av amatörer och av professionella,
sida vid sida i en salong lika stor som någon av gallerians
största butiker. Alla som hörsammat kallelsen att vara med, att
ställa ut, finns med. Urskillningslöst.
Ingen ska känna sig ratad, det är hela poängen, säger
verksamhetsansvarige Tapani Björkbacka, och lägger till, att
just det, att inte rata någon, att inte ställa någon utanför,
är också en fråga om kvalitet och moral.
Och kanske är det just det som behöver sägas just här och nu.
Något om kvalitet och moral.
Tanken går till Rainer Hartleb, regissören som deltog under
Riksskådebanans augustiseminarium i Handen.
Han har gjort en ny film - från och om, just det, barn och
ungdom i Jordbro. Titeln är "När jag blir stor". Nu
är det en ny generation han följt, från skolstart till
skolslut. Temat är livet självt; autentiska människor av kött
och blod gläds och sörjer, ibland i motgång men mest i
framgång. Under den timme plus 41 minuter som filmen varar blir
känslan av lust, fight, motivation, gryning och framtidstro
påtaglig. Ingen i filmen tillåter sig att bli generaliserad;
Visst alla är olika. En är afrikan, en annan asiat och en tredje
europé. Men ändå - så lika i sin olikhet. Så som människor
är. Stundtals starka men också svaga och sårbara, Och budskapet
är otvetydigt " Vi är kompetenta att berätta vår egen
historia, ingen annan gör det bättre!" Själv anser jag att
filmen är ett rungande inlägg i den pågående smutspropagandan
mot olikheter, där huvudingredienserna bär namn som
misstänksamhet och främlingsfientlighet. "När jag blir
stor" kan fungera som en utmärkt inledning av alla slags
samtal om varför alla människor, och organisationer, som står
för demokratiska ideal bör protestera mot farlig
främlingsfientlighet. Det vill säga det hat som nu sprider sig
med stöd av det politiska parti som är på väg mot en
promenadseger rakt in i Sveriges Riksdag. Om inget görs. Om inte
protesten ges en megafon. För den som är intresserad av att hyra
filmen - är grundhyran 600 kronor plus viss procent av
biljettintäkterna, alternativt ett totalpris på 1 400 kronor.
Filmen kan rekvireras från Scanbox, med adress Hjalmar
Gullbergsgatan 1, 211 49 Malmö, tel 040 120 883.
Med vänliga hälsningar
Riksskådebanan
Ulla Tengling
förbundssekreterare