Tillbaka                                                                         

Pengar till Kultur i arbetslivet
- en gisslan mellan rött och blått?

En ideologisk prioritering, sa Mats Johansson, riksdagsledamot för moderaterna, tidigare Timbrochef, när han debatterade ämnet Kultur i arbetslivet med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i ett P1-program under eftermiddagen 1 december. Men frågan är mer komplicerad än så, här osar det nämligen både hämnd och revansch. Eller så kan man kanske se på dessa specifika kulturpengar som en gisslan i kampen mellan rött och blått. Eller om man så vill, mellan fack och regering. Till saken hör att Kultur i arbetslivet alltid varit kopplat till fackföreningsrörelsen, trots försök till frikoppling. Och i den aktuella kulturutredningen, som kom i våras, föreslogs att kopplingen helt skulle reduceras. Öronmärkta pengar för Kultur i arbetslivet skulle i stället ge jobb åt arbetslösa kulturarbetare!

Summan som staten, Kulturdepartementet genom Kulturrådet, under en följd av år anslagit till utgiftsposten "Kultur i arbetslivet" har aldrig varit stor, snarare på gränsen till försumbar vid jämförelse med andra projektkostnader inom kulturområdet. Trots att utgiftsposten har minskat över åren. Därtill har pengar som finansierats av just Kultur i arbetslivet varit bevisligen verkningsfulla; ett framgångsrikt arbete har t ex utförts av Transport som fått långtradarchaffisar som aldrig förr hållit i en bok till att bli rena talboksslukare! Enskilda skådebanor har likaså kunna visa på stor framgång just med medel ur Kultur i arbetslivet i samverkan med ett eller flera fackförbund.
Men det här är alltså inte en debatt som styrs av argument, utan av känslor.
Skitsamma att grabbar som aldrig läser stärker sin medborgarroll och sin självkänsla genom böcker, tycks man mena. Hatet mot facket tar över. Likväl som det kamoufleras. I den riksdagsdebatt där frågan om Kultur i arbetslivet kom i fokus, den 24 november, fanns kritik mot fackföreningarna. Kulturminister Lena Adehlson framhöll att fackföreningarna lagt ut 100 miljoner på kampanjer för att nå nya medlemmar. . Underförstått, i skenet av denna fackliga prioritering, ja då borde man väl också ha råd att finansiera egna projekt som ska syfta till det som är så mycket bättre än propaganda, nämligen kultur!
Så - frågan är om det saken de facto handlar om inte är moderaternas ovilja mot fackföreningsrörelsens propaganda. Eller rättare sagt propagandans syfte; att ifrågasätta den sittande regeringen och den politik som förs.
Inklusive kulturpolitiken.

Ulla Tengling
Förbundssekreterare/redaktör
Riksskådebanan