Pengar till Kultur i arbetslivet
- en gisslan mellan rött och blått?
En ideologisk prioritering, sa
Mats Johansson, riksdagsledamot för moderaterna, tidigare
Timbrochef, när han debatterade ämnet Kultur i arbetslivet med
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i ett P1-program under
eftermiddagen 1 december. Men frågan är mer komplicerad än så,
här osar det nämligen både hämnd och revansch. Eller så kan
man kanske se på dessa specifika kulturpengar som en gisslan i
kampen mellan rött och blått. Eller om man så vill, mellan fack
och regering. Till saken hör att Kultur i arbetslivet alltid
varit kopplat till fackföreningsrörelsen, trots försök till
frikoppling. Och i den aktuella kulturutredningen, som kom i
våras, föreslogs att kopplingen helt skulle reduceras.
Öronmärkta pengar för Kultur i arbetslivet skulle i stället ge
jobb åt arbetslösa kulturarbetare!
Summan som staten,
Kulturdepartementet genom Kulturrådet, under en följd av år
anslagit till utgiftsposten "Kultur i arbetslivet" har
aldrig varit stor, snarare på gränsen till försumbar vid
jämförelse med andra projektkostnader inom kulturområdet. Trots
att utgiftsposten har minskat över åren. Därtill har pengar som
finansierats av just Kultur i arbetslivet varit bevisligen
verkningsfulla; ett framgångsrikt arbete har t ex utförts av
Transport som fått långtradarchaffisar som aldrig förr hållit
i en bok till att bli rena talboksslukare! Enskilda skådebanor
har likaså kunna visa på stor framgång just med medel ur Kultur
i arbetslivet i samverkan med ett eller flera fackförbund.
Men det här är alltså inte en debatt som styrs av argument,
utan av känslor.
Skitsamma att grabbar som aldrig läser stärker sin medborgarroll
och sin självkänsla genom böcker, tycks man mena. Hatet mot
facket tar över. Likväl som det kamoufleras. I den
riksdagsdebatt där frågan om Kultur i arbetslivet kom i fokus,
den 24 november, fanns kritik mot fackföreningarna.
Kulturminister Lena Adehlson framhöll att fackföreningarna lagt
ut 100 miljoner på kampanjer för att nå nya medlemmar. .
Underförstått, i skenet av denna fackliga prioritering, ja då
borde man väl också ha råd att finansiera egna projekt som ska
syfta till det som är så mycket bättre än propaganda,
nämligen kultur!
Så - frågan är om det saken de facto handlar om inte är
moderaternas ovilja mot fackföreningsrörelsens propaganda. Eller
rättare sagt propagandans syfte; att ifrågasätta den sittande
regeringen och den politik som förs.
Inklusive kulturpolitiken.
Ulla Tengling
Förbundssekreterare/redaktör
Riksskådebanan