Riksskådebanan
Nyhetsbrev Riksskådebanan januari 2009
Till anställda, förtroendevalda,
medlemsorganisationer.
Kan det vara så att det fortfarande är frågor som är oklara
kring vad skådebanerörelsen ska ägna sig åt?
Är alla i skådebanerörelsen bekväma med begreppet
"publikorganisation"?
Är skådebanerörelsens en "publikorganisation" över
huvud taget? Och vad är i så fall publik?
Under den tid då stora delar av
skådebanerörelsen ägnade sig åt att sälja teaterbiljetter - och
framförallt vinna ny publik till teatern - så kan man naturligtvis
tänka sig att ordet publikorganisation ledde tankarna i helt rätt
riktning.
I dag är idén att sammanföra
konst, kultur och människor, där behoven finns, och utifrån en
rättviseaspekt.
Självklart kan ordet publikorganisation rymmas inom den idén; men
här finns också plats för väsentligt mera av sådant som inte
alls har med publik att göra.
När det nu är dags för nya val i
skådebanerörelsen - och valberedningen i varje region ska börja
arbeta - är det kanske viktigare än någonsin att ha klart för
sig vad verksamhetsidén faktiskt är. Kanske är det till och med
så att helt andra människor kan bli attraherade av ett uppdrag i
skådebanan - om den regionala organisationen presenteras med helt
nya förtecken?
Strax kommer den statliga
kulturutredningen att presentera ett betänkande, med en bestämd
önskan om en ny inriktning av kulturpolitiken, där prioriteringar
till stöd för konst och kultur ska ske utifrån nya premisser.
Allt tyder på att det där kulturpolitiska målet, den uttalade
viljeinriktning, som varit aktuell sedan sjuttiotalet; och i
praktiken långt tidigare, och som handlar om att kulturpolitiken
"ska motverka kommersialismens negativa verkningar" tas
bort.
Förändringen kommer att motiveras av att målet inte längre är
aktuellt.
Men för skådebanerörelsen
gäller en annan sanning, här är just det där kulturmålet, den
här absoluta viljeinriktningen, denna särskilda och ännu
existerande ja rent av etablerade markering från statens sida,
kanske mera aktuell än någonsin tidigare. Istället för att
sänka ambitionsnivån borde ju viljan att dämpa kommersialismen
öka, denna vilja borde rimligen manifesteras, förtydligas,
förstärkas, förstoras! Målet har hittills, även om det alltmer
sällan har accentuerats, eller blivit refererat, varit mer eller
mindre varit synonymt med något som mest kan jämföras med en
kvalitetsgaranti. Och då talar jag om en kvalitetsgaranti som varit
ett stöd för rörelser som befinner sig i samma kultursfär som
skådebanerörelsen, som folkbildningen, om amatörkulturen,
granskande medier. Med flera.
Det handlar ju nu minst lika mycket som tidigare om att upprätta,
och kanske till och med att återupprätta ett demokratiskt
förhållningssätt till skilda uttryck; om att inga röster ska
tystna eller tystas, och glöm bort att det ska finnas en
"marknad" för detta mänskliga, grundläggande, att få
tala. Det handlar ju om moral och om ansvar. Det handlar om att det
finns en mängd frågor och problem som existerar - men som varken
vill ta plats eller kan ta plats i en politik som ska definieras
utifrån det som anses vara marknadens behov eller önskningar.
Frågor som inte låter sig stoppas in i skilda fållor; eller som
det nu så ofta kallas, "politikområden". Det handlar om
vitala samhällsfrågor. Ingen näringsverksamhet. Det handlar om
människor. Om behov hos gamla människor och hos unga människor,
hos friska och hos sjuka. Om alla dem som har precis samma
medborgerligare rättigheter som alla andra och vars människovärde
varken kan förminskas eller förstoras, därför att det ligger
fast. Absolut fast. Var de än befinner sig i livet, hur de än
mår.
Men vad menas då kommersialismens
negativa verkningar?
Och vad är kommersialism?
Frågan är värd att både ställa och att fundera över. Ja kanske
också att besvara.
Materialism, vinstintresse, där pengar inte längre är ett medel
utan ett mål, är den vanligaste förklaringen på den företeelse
som gör att kommersen, själva handeln, blivit sitt eget syfte. Och
där kommersens värde ligger mera i kommersens omfattning och
intensitet än det som kan kallas för nyttoaspekten. Det vill säga
när kommersen har transformerats till kommersialisering. När det
är kommersen i sig som står i centrum, när marknadsaktörerna
fokuseras i istället för de varor och tjänster som byter ägare.
När intresset förskjuts från den faktiska händelsen, kommersen,
handeln, till rena manipulationer. När begäret får råda, och
inte behovet. När begreppet varumärke för länge sedan lämnat
varumarknaden; och gett sig in på helt ny terräng för att
gradera, inte varan, utan köparen.
När varumärket blivit ett kastmärke.
Men kan kulturpolitiken, med stöd
av en målformulering, ett tydligt ställningstagande, påverka
kommersialismen och de skador den orsakar? Stävja de negativa
verkningarna?
Ja helt säkert. Ett kulturmål av det här slaget blir inte bara
något för kulturpolitiken utan också något för kulturen själv,
för konstutövarna, genom att det ständigt påminner om priset på
konstens frihet, och därmed om konstens ansvar. Detta sker genom
att konsten uppmuntras att vakta sig själv; så att den inte blir
en del av manipulationen i stället för det den självklart ska
vara; en kritiker av densamma.
Ett sådant här tydligt mål
ställer sig även i vägen för den kulturpolitik som talar om
lönsamhet, eller där konsten ska se sig själv som en
marknadsvara.
Ett sådant här tydligt mål
ställer sig också i vägen för alla dem som ser konsten och
kulturens som ett redskap för egna kommersiella syften.
Och kanske viktigast av allt - ett
sådant här mål för kulturpolitiken inspirerar!
Kulturutredningens betänkande
kommer att bli offentligt den 12 februari.
Efter det är det fritt fram att lämna svar på kulturförslaget.
Självfallet kommer även skådebanerörelsen att svara; men det
hindrar inte att alla som är aktiva i skådebanerörelsen
formulerar egna svar på ett betänkande som angår så många.
Ännu finns det inget svar från
Kulturrådet när det gäller Riksskådebanans ansökan om medel
för det här året 2009.
När det gäller de regionala skådebanorna som i år till skillnad
från förra året ansökt om bidrag var och en för sig, är
hälsningen densamma som till Riksskådebanan. Svar kan väntas
först den 15 februari, efter en så kallad bredare beredning hos
Statens Kulturråd som avslutas med beslut av Kulturrådets
generaldirektör.
Självklart är det långt ifrån
bra att hålla igång en verksamhet när man inte vet om det man
gör är finansierat eller inte. Den ekonomiska känsligheten är
uppenbar. Vissa skådebaneregioner har försäkrat sig vissa medel
från landsting och regioner, och från kommuner, för att
skådebaneverksamheten ska kunna fortsätta att fungera.
Det utsatta läget för skådebanerörelsen, där vi inte vet om
staten vill ge bidrag eller ej, och om bidraget ges på rörelsens
egna villkor, eller på bidragsgivarens, har nu medfört att
Riksskådebanan sökt sig till nätverket Ideell Kulturallians - som
är ett nytt och nystartat samarbete mellan ideella organisationer
inom kulturområdet.
Då så gott som hela den ideella
kultursektorn erfar samma slags dilemman som skådebanerörelsen har
verkligheten, kan man säga, drivit på behovet av det här
samarbetet.
Syftet med att delta i ideell
kulturallians är att organisationerna i samverkan med varandra, och
i samverkan med andra intressenter, ska arbeta fram förslag till en
gemensam plattform som utgår från medlemmars behov och verklighet.
Utifrån den här så kallade plattformen vill ideellt kulturallians
driva arbetet med att utveckla en dialog med stat, region och
kommuner. Och, som ideell kulturallians skriver i ett
pressmeddelande, i samband med att man gjorde samarbetet känt för
en bredare krets i mitten av januari "genom att samverka vill
Ideell kulturallians bland annat utveckla de ideella
kulturorganisationernas roll och uppdrag i samhället, vara en
drivande part i utvecklingen av kulturinstitutionerna och annan
inframstruktur på området samt arbeta för en minskad offentlig
styrning av de ideella organisationernas verksamhet"
Idén med Ideell kulturallians är vidare att det gemensamma arbetet
ska leda till en gemensam förhandlingspart till regerringen för
hela den ideella sektorn.
Bakom ideell kulturallians finns i
dag sådana organisationer som Amatörkulturens samrådsgrupp, ax,
Bygdegårdarnas Riksförbund, Folkets hus och parker,
Musikarrangörer i samverkan samt Riksteatern.
I orostider, för det måste vi
kalla det som nu påverkar skådebanerörelsen, är dock den allra
klokaste politiken att vi i den här organisationer fortsätter med
en aktiv verksamhet; och med det inte låta sig förlamas av att
inte veta hur framtiden ser ut.
För att nu bli trovärdig i samtal med lokala och regionala
kulturpolitiker om finansieringen av skådebaneverksamhet handlar
det inte bara om att tala om vad man vill göra, utan också de
facto att göra och genomföra det man kan på temat att sammanföra
konst och kultur och människor där behoven finns. Och utifrån en
rättviseaspekt. Kanske är det också, för att knyta an till
inledningen av det här brevet, läge att berätta för dem som
inbegrips i ett lokalt samtal om finansiering att
skådebanerörelsen, om det nu finns sådana föreställningar, har
andra ambitioner än att vara en "publikorganisation".
I Nynäshamn startar nu en ny frontverksamhet, där kulturnämndens
ledamöter gör sällskap med Riksskådebanan i en rad besök hos
lokala föreningar och företag. Syftet är att få till stånd
samtal om kulturens betydelse för demokratin i närsamhället.
Riksskådebanan är initiativtagare. Vidare utvecklas en annan
frontverksamhetet, Tankesmedjan Nynäshamn, allt i syfte att visa
att det är möjligt att ordna samtal kring heta och dagsaktuella
ämnen som nu, där temat är Går det att nå fred i Gaza? Med
begreppet frontverksamhet avses helt enkelt att nya
verksamhetsformer prövas - som bör - om verksamheten faller väl
ut - kunna inspirera till efterföljd på andra håll i landet.
I mitten av januari gick ett brev ut - via e-post - till samtliga
regioner och medlemsorganisationer inom skådebanerörelsen apropå
Riksskådebanans årsmöte som hålls i Stockholm lördagen den 28
mars.
Jag vill bara påminna om brevets
innehåll; att varje skådebaneregion har rätt att utse ombud till
årsmötet samt en ersättare för henne/honom.
Ledamot i Riksskådebanans styrelse får inte utses till ombud, inte
heller någon som är anställd.
Besked om ombud och ersättare ska vara Riksskådebanan till handa
senaste den 20 februari.
Av brevet framgick också att
motioner som ställs till årsmötet ska vara hos Riksskådebanan
senaste en månad innan årsmötet hålls. Varje medlemsorganisation
har rätt att motionerna. Detta i konsekvens med, och som säkert
alla känner till, att det inte är individer som är medlemmar i
Riksskådebanan utan just organisationer.
Platsen för årsmötet som alltså
hålls i Stockholm kommer att meddelas separat så klart det finns
ett svar på den frågan.
För den som inte uppmärksammat
det; skådebanan i Västra Götaland agerar nu under namnet Tillt.
Med vänliga hälsningar
Ulla Tengling
Förbundssekreterare
Riksskådebanan