Tillbaka                                                                         

Riksskådebanan 

Nyhetsbrev Riksskådebanan januari 2009

Till anställda, förtroendevalda, medlemsorganisationer.

Kan det vara så att det fortfarande är frågor som är oklara kring vad skådebanerörelsen ska ägna sig åt?
Är alla i skådebanerörelsen bekväma med begreppet "publikorganisation"?
Är skådebanerörelsens en "publikorganisation" över huvud taget? Och vad är i så fall publik?

Under den tid då stora delar av skådebanerörelsen ägnade sig åt att sälja teaterbiljetter - och framförallt vinna ny publik till teatern - så kan man naturligtvis tänka sig att ordet publikorganisation ledde tankarna i helt rätt riktning.

I dag är idén att sammanföra konst, kultur och människor, där behoven finns, och utifrån en rättviseaspekt.
Självklart kan ordet publikorganisation rymmas inom den idén; men här finns också plats för väsentligt mera av sådant som inte alls har med publik att göra.

När det nu är dags för nya val i skådebanerörelsen - och valberedningen i varje region ska börja arbeta - är det kanske viktigare än någonsin att ha klart för sig vad verksamhetsidén faktiskt är. Kanske är det till och med så att helt andra människor kan bli attraherade av ett uppdrag i skådebanan - om den regionala organisationen presenteras med helt nya förtecken?

Strax kommer den statliga kulturutredningen att presentera ett betänkande, med en bestämd önskan om en ny inriktning av kulturpolitiken, där prioriteringar till stöd för konst och kultur ska ske utifrån nya premisser.
Allt tyder på att det där kulturpolitiska målet, den uttalade viljeinriktning, som varit aktuell sedan sjuttiotalet; och i praktiken långt tidigare, och som handlar om att kulturpolitiken "ska motverka kommersialismens negativa verkningar" tas bort.
Förändringen kommer att motiveras av att målet inte längre är aktuellt.

Men för skådebanerörelsen gäller en annan sanning, här är just det där kulturmålet, den här absoluta viljeinriktningen, denna särskilda och ännu existerande ja rent av etablerade markering från statens sida, kanske mera aktuell än någonsin tidigare. Istället för att sänka ambitionsnivån borde ju viljan att dämpa kommersialismen öka, denna vilja borde rimligen manifesteras, förtydligas, förstärkas, förstoras! Målet har hittills, även om det alltmer sällan har accentuerats, eller blivit refererat, varit mer eller mindre varit synonymt med något som mest kan jämföras med en kvalitetsgaranti. Och då talar jag om en kvalitetsgaranti som varit ett stöd för rörelser som befinner sig i samma kultursfär som skådebanerörelsen, som folkbildningen, om amatörkulturen, granskande medier. Med flera.
Det handlar ju nu minst lika mycket som tidigare om att upprätta, och kanske till och med att återupprätta ett demokratiskt förhållningssätt till skilda uttryck; om att inga röster ska tystna eller tystas, och glöm bort att det ska finnas en "marknad" för detta mänskliga, grundläggande, att få tala. Det handlar ju om moral och om ansvar. Det handlar om att det finns en mängd frågor och problem som existerar - men som varken vill ta plats eller kan ta plats i en politik som ska definieras utifrån det som anses vara marknadens behov eller önskningar. Frågor som inte låter sig stoppas in i skilda fållor; eller som det nu så ofta kallas, "politikområden". Det handlar om vitala samhällsfrågor. Ingen näringsverksamhet. Det handlar om människor. Om behov hos gamla människor och hos unga människor, hos friska och hos sjuka. Om alla dem som har precis samma medborgerligare rättigheter som alla andra och vars människovärde varken kan förminskas eller förstoras, därför att det ligger fast. Absolut fast. Var de än befinner sig i livet, hur de än mår.

Men vad menas då kommersialismens negativa verkningar?
Och vad är kommersialism?
Frågan är värd att både ställa och att fundera över. Ja kanske också att besvara.
Materialism, vinstintresse, där pengar inte längre är ett medel utan ett mål, är den vanligaste förklaringen på den företeelse som gör att kommersen, själva handeln, blivit sitt eget syfte. Och där kommersens värde ligger mera i kommersens omfattning och intensitet än det som kan kallas för nyttoaspekten. Det vill säga när kommersen har transformerats till kommersialisering. När det är kommersen i sig som står i centrum, när marknadsaktörerna fokuseras i istället för de varor och tjänster som byter ägare. När intresset förskjuts från den faktiska händelsen, kommersen, handeln, till rena manipulationer. När begäret får råda, och inte behovet. När begreppet varumärke för länge sedan lämnat varumarknaden; och gett sig in på helt ny terräng för att gradera, inte varan, utan köparen.
När varumärket blivit ett kastmärke.

Men kan kulturpolitiken, med stöd av en målformulering, ett tydligt ställningstagande, påverka kommersialismen och de skador den orsakar? Stävja de negativa verkningarna?
Ja helt säkert. Ett kulturmål av det här slaget blir inte bara något för kulturpolitiken utan också något för kulturen själv, för konstutövarna, genom att det ständigt påminner om priset på konstens frihet, och därmed om konstens ansvar. Detta sker genom att konsten uppmuntras att vakta sig själv; så att den inte blir en del av manipulationen i stället för det den självklart ska vara; en kritiker av densamma.

Ett sådant här tydligt mål ställer sig även i vägen för den kulturpolitik som talar om lönsamhet, eller där konsten ska se sig själv som en marknadsvara.

Ett sådant här tydligt mål ställer sig också i vägen för alla dem som ser konsten och kulturens som ett redskap för egna kommersiella syften.

Och kanske viktigast av allt - ett sådant här mål för kulturpolitiken inspirerar!

Kulturutredningens betänkande kommer att bli offentligt den 12 februari.
Efter det är det fritt fram att lämna svar på kulturförslaget.
Självfallet kommer även skådebanerörelsen att svara; men det hindrar inte att alla som är aktiva i skådebanerörelsen formulerar egna svar på ett betänkande som angår så många.

Ännu finns det inget svar från Kulturrådet när det gäller Riksskådebanans ansökan om medel för det här året 2009.
När det gäller de regionala skådebanorna som i år till skillnad från förra året ansökt om bidrag var och en för sig, är hälsningen densamma som till Riksskådebanan. Svar kan väntas först den 15 februari, efter en så kallad bredare beredning hos Statens Kulturråd som avslutas med beslut av Kulturrådets generaldirektör.

Självklart är det långt ifrån bra att hålla igång en verksamhet när man inte vet om det man gör är finansierat eller inte. Den ekonomiska känsligheten är uppenbar. Vissa skådebaneregioner har försäkrat sig vissa medel från landsting och regioner, och från kommuner, för att skådebaneverksamheten ska kunna fortsätta att fungera.

Det utsatta läget för skådebanerörelsen, där vi inte vet om staten vill ge bidrag eller ej, och om bidraget ges på rörelsens egna villkor, eller på bidragsgivarens, har nu medfört att Riksskådebanan sökt sig till nätverket Ideell Kulturallians - som är ett nytt och nystartat samarbete mellan ideella organisationer inom kulturområdet.

Då så gott som hela den ideella kultursektorn erfar samma slags dilemman som skådebanerörelsen har verkligheten, kan man säga, drivit på behovet av det här samarbetet.

Syftet med att delta i ideell kulturallians är att organisationerna i samverkan med varandra, och i samverkan med andra intressenter, ska arbeta fram förslag till en gemensam plattform som utgår från medlemmars behov och verklighet. Utifrån den här så kallade plattformen vill ideellt kulturallians driva arbetet med att utveckla en dialog med stat, region och kommuner. Och, som ideell kulturallians skriver i ett pressmeddelande, i samband med att man gjorde samarbetet känt för en bredare krets i mitten av januari "genom att samverka vill Ideell kulturallians bland annat utveckla de ideella kulturorganisationernas roll och uppdrag i samhället, vara en drivande part i utvecklingen av kulturinstitutionerna och annan inframstruktur på området samt arbeta för en minskad offentlig styrning av de ideella organisationernas verksamhet"
Idén med Ideell kulturallians är vidare att det gemensamma arbetet ska leda till en gemensam förhandlingspart till regerringen för hela den ideella sektorn.

Bakom ideell kulturallians finns i dag sådana organisationer som Amatörkulturens samrådsgrupp, ax, Bygdegårdarnas Riksförbund, Folkets hus och parker, Musikarrangörer i samverkan samt Riksteatern.

I orostider, för det måste vi kalla det som nu påverkar skådebanerörelsen, är dock den allra klokaste politiken att vi i den här organisationer fortsätter med en aktiv verksamhet; och med det inte låta sig förlamas av att inte veta hur framtiden ser ut.
För att nu bli trovärdig i samtal med lokala och regionala kulturpolitiker om finansieringen av skådebaneverksamhet handlar det inte bara om att tala om vad man vill göra, utan också de facto att göra och genomföra det man kan på temat att sammanföra konst och kultur och människor där behoven finns. Och utifrån en rättviseaspekt. Kanske är det också, för att knyta an till inledningen av det här brevet, läge att berätta för dem som inbegrips i ett lokalt samtal om finansiering att skådebanerörelsen, om det nu finns sådana föreställningar, har andra ambitioner än att vara en "publikorganisation".

I Nynäshamn startar nu en ny frontverksamhet, där kulturnämndens ledamöter gör sällskap med Riksskådebanan i en rad besök hos lokala föreningar och företag. Syftet är att få till stånd samtal om kulturens betydelse för demokratin i närsamhället. Riksskådebanan är initiativtagare. Vidare utvecklas en annan frontverksamhetet, Tankesmedjan Nynäshamn, allt i syfte att visa att det är möjligt att ordna samtal kring heta och dagsaktuella ämnen som nu, där temat är Går det att nå fred i Gaza? Med begreppet frontverksamhet avses helt enkelt att nya verksamhetsformer prövas - som bör - om verksamheten faller väl ut - kunna inspirera till efterföljd på andra håll i landet.

I mitten av januari gick ett brev ut - via e-post - till samtliga regioner och medlemsorganisationer inom skådebanerörelsen apropå Riksskådebanans årsmöte som hålls i Stockholm lördagen den 28 mars.

Jag vill bara påminna om brevets innehåll; att varje skådebaneregion har rätt att utse ombud till årsmötet samt en ersättare för henne/honom.
Ledamot i Riksskådebanans styrelse får inte utses till ombud, inte heller någon som är anställd.
Besked om ombud och ersättare ska vara Riksskådebanan till handa senaste den 20 februari.

Av brevet framgick också att motioner som ställs till årsmötet ska vara hos Riksskådebanan senaste en månad innan årsmötet hålls. Varje medlemsorganisation har rätt att motionerna. Detta i konsekvens med, och som säkert alla känner till, att det inte är individer som är medlemmar i Riksskådebanan utan just organisationer.

Platsen för årsmötet som alltså hålls i Stockholm kommer att meddelas separat så klart det finns ett svar på den frågan.

För den som inte uppmärksammat det; skådebanan i Västra Götaland agerar nu under namnet Tillt.


Med vänliga hälsningar

Ulla Tengling
Förbundssekreterare
Riksskådebanan