Nyhetsbrev
Riksskådebanan
Oktober 2008
Till förtroendevalda, anställda,
medlemsorganisationer och andra vänner!
Ännu har vi ingen överblick av ekonomikrisens
följder; men kanske kan vi ana en sak.
Och det är att språket kommer att förändras, och kanske också den
kulturella kartan.
Fler och fler talar just nu om en värderingskris i kombination med
ekonomikrisen; andra säger livsstilskris. Att krisen har med kultur, eller
okultur eller brist på kultur att göra kan vi utan tvekan ana oss till.
Det kommer säkert inte längre att vara
särskilt attraktivt att till exempel tala om marknad i kultursammanhang; om man
nu inte syftar på jul- eller höstmarknader. Idéer om att
allt kan köpas och säljas- kommer att ifrågasättas på ett nytt sätt. För
kanske är det just det som blir kvar; det som varken kan säljas eller köpas.
Det som är du; det som är jag. Det absolut orubbliga människovärdet;
kulturens och civilisationens grundbult.
Affärsspråket - med mera engelska/amerikanska
abstraktioner än konkreta ord och begrepp på modersmålet, på det som kan
begripas, kommer inte att slå. Ingenstans.
Begrepp som "lönsamhet" och
"icke lönsamt" kommer att läggas under luppen; dissekeras.
Lönsamt, kommer man att säga, i relation till vad? Och i vilket
tidsperspektiv?
Kanske kommer också ord som "sanning" eller varför inte också
"lögn" att gå samma väg? Eller varför inte "makt" och
"maktlöshet"?
Kanske är det ett rejält hett språkbad som
väntar - där bakom hörnet.
Det är ju ingen slump eller tillfällighet att ord och begreppet från
affärsområdet har ätit sig in kulturens landskap, lika lite som det är slump
att man inom andra ekonomiska och kulturella fält lånar ord och begrepp från
helt andra verksamhetsområden än de egna. Inom politikens område har till
exempel tävlingsidrottens och krigskulturens ord och begrepp blivit så vanliga
att de inte längre känns eller uppfattas som inlånade.
Affärskulturens ord - om det så gäller
finansiering eller personligt ansvar - inom konst- och kulturområdet får dock
vidare, större och djupare konsekvenser än när ord och begrepp byter plats
inom andra verksamheter, just av den ganska enkla och självklara anledningen
att kulturens och konstens mycket specifika uppgift är just att vara granskande
och ifrågasättande av de ord och det språk som dagligen används inom alla
tänkbara områden, i alla upptänkliga syften. Att smaka på orden; klä av dem
och fundera över om de berättar vad de egentligen vill, ska eller bör
berätta är en mycket exklusiv uppgift för konsten och kulturen. Förklaringen
ligger i att intressen, organisationer och människor, som har haft en vilja och
en önskan att kamouflera och manipulera, för egen vinnings skull, alltid tagit
språket till hjälp.
Konsten och kulturen ska ju titta på alla ord; inom alla verksameter. Hur ser
sambandet ut mellan det som sägs och det som verkligen menas? Och om inte?
Alla de möten mellan konst, kultur och människor som skådebanerörelsen
åstadkommer - syftar ju till detta enkla men likväl mycket stora, att se
bortom orden, att se genom dem, och till det mycket självklara men likväl ofta
mycket modiga i att protestera när skillnaden mellan ord och deras mening blir
alltför uppenbara. För att inte säga rentav skadliga.
En gammal sanning både när det gäller
familjer, organisationer och stater är att vansinnet, sinnessjukdomen,
provoceras fram i den stund då glappet mellan orden och det som egentligen
menas blir för stort. Ännu en gammal sanning är att ironin är det farligaste
formen av all elakhet. Barn och föralldel även många vuxna människor
förstår inte ironin, därför att ironins signum just är det där glappet
mellan vad som sägs och vad som menas.
Konsten har naturligtvis inget annat syfte än
sig själv. I samma stund som den förvandlas till ett medel, för något annat
syfte, öppnas gapet mellan ord och mening.
Skådebanerörelsen kan naturligtvis inte heller förvandlas till ett medel för
något annat syfte än det egna.
Skådebanerörelsens syfte står i stadgarna för både Riksskådebanan och de
regionala skådebanorna.
Statens Kulturråd har nu tagit emot
ansökningar om statliga bidrag för kommande verksamhetsår från alla
regionala skådebanor samt från Riksskådebanan.
Besked om bidrag till Riksskådebanan respektive skådebaneregionerna beviljas
eller inte, kommer, enligt den information som Riksskådebanan har i dag, att
stå klart i början av februari 2009.
Idén om att förändra ansökningsrutinerna, från det att Riksskådebanan
svarat för en gemensam ansökan om statliga bidrag för verksamheten i hela
rörelsen, till att varje region söker för sig, är och var ett initiativ
från Statens Kulturråd som blev bekant för Riksskådebanan under sommaren
2008.
Samtalen som Riksskådebanan har fört med Statens Kulturråd sedan dess har
varit mycket positiva. Det finns en förväntan på skådebanerörelsen att den,
för att statliga bidrag ska beviljas, kan och ska presentera en regional och
lokal finansiering av skådebaneverksamheten. Därtill finns ännu en
förväntan för att bidragen ska beviljas, paradoxal kanske, att
skådebanerörelsen ska prioritera genomförandet av den statliga
kulturpolitiken framför genomförandet av den egna politiken som organisationen
själv beslutar om.
Under en följd av år tog nämligen skådebanerörelsen emot bidrag för att
genomföra just den politik som organisationen själv , i demokratisk ordning,
hade fattat beslut om. Det var så att säga en omvänd ordning som rådde
därför att då var det staten som tog ställning till organisationens politik,
och beslöt om man ville stödja den.
I sak kan man säga att det där kanske inte hade så stor betydelse därför
att skådebanerörelsens egen politik, om vad man ville göra och varför,
sammanföll i mycket med den statliga politiken. Det handlade då om en
främjandepolitik som i mycket arbetade utifrån idén om det som kom att kallas
"uppsökande verksamhet".
I diskussionen om förväntningar mellan skådebanerörelsen och Statens
Kulturråd har det uppstått ömsesidiga aha-upplevelser.
Statens Kulturråd, med anställda och förtroendevalda lever ju precis som
Kulturdepartementet, med anställda och förtroendevalda, uteslutande på
statliga pengar, eller om man hellre föredrar att kalla det på statsbidrag
till skillnad från stora delar av den verksamhet som de har i uppgift stödja
politiskt, moraliskt och ekonomiskt. Bland dem som frågar efter statligt stöd
hos dessa, de statligt finansierade Kulturdepartementet och Kulturrådet finns
det mängder av exempel på verksamheter som tar in pengar från andra
finansiärer än staten, landstingen eller kommunerna ( genom donationer,
privata anslag, prenumerationer, abonnemang med mera).
Frågan om vem som kan ställa krav på vem är
därför värd att vända och vrida på, åtminstone om vi mera fördjupar oss i
frågans etiska dimension än i den juridiska.
Samma sak, om vem som kan ställa krav på vem,
gäller ju överallt där skådebanerörelsen samverkar med andra
skattefinansierade verksamheter.
Kommunernas och landstingens kulturnämnder är ju knappast några egna
inkomstbringade verksamheter - men likväl finns de och utövar makt.
Legitimiteten finns i att de har i allmänna val fått medborgarnas förtroende.
När nu de regionala seminarierna drar i gång på allvar i skådebanerörelsen,
på teman som rör sponsring, demokrati och kultur, är det här förstås en
central fråga. Idédebatten är en del av skådebanerörelsens verksamhetsidé.
Idédebatten är viktig för att hålla rent i demokratin. Frågor ska ställas;
inte alltid i en förväntan på omedelbara svar. Men tanken är ju att när
många människor kommer samman då föds just de näraliggande väsentliga
frågorna som rör den nu rådande ordningen
Tänk bara den här frågan: Hur många kulturnämnder för att inte säga
kommunstyrelser i Sverige skulle må bra av att sponsras?
Skådebanan i Jönköpings län har redan genomfört sitt seminarium, med
bravur, den 23 oktober.
Fler seminarier nu i november står på tur i skådebaneregi; den sjätte i
Västerås, den tionde i Sundsvall, den sjuttonde i Malmö, den 23 i Linköping
och den 26 i Luleå.
Överallt ska frågor ställas och besvaras som just handlar om ord. Vad är det
vi säger? Vad är det vi menar med dem?
Andra mycket relevanta frågor är naturligtvis vem som tar ansvar för kultur
och demokrati just nu, i finanskristider, där ingen längre är särskilt
säker på om jobbet ska finnas kvar på hemorten, eller om pengarna som ligger
i den egna bostaden eller på lönekontot, finns kvar om ett halvår?
Hur svettigt blir det inte att hålla en sponsor i handen? Finns det någon
trygghet att vänta över huvud taget?
Höstkonferensen i Riksskådebanans regi ordnas
som tidigare aviserats i Stockholm; med start fredagen den 28 november
Konferensen kommer helt i linje med tidigare beslut att fortsätta att fokusera
på skådebanerörelsens eget idé- och måldokument.
Vidare kommer, just det, orden, att vara i centrum för både diskussion och
handling. Vem har orden? Vem äger dem inte? Hur får man fatt i dem? Vem
avslöjar diskrepansen mellan ord och sanning och handling?
Platsen för konferensen blir gamla riksdagshuset i Stockholm, mitt emot
huvudingången Riksgatan 1, i det äldre riksdagshuset, i lokalen Mittpolen.
Konferensen startar med lunch klockan tolv, och avslutas formellt med middag
kvällen lördagen den 29 november. Därefter på söndagsförmiddagen
sammanträder Riksskådebanans styrelse parallellt med att den då avslutade
konferensens deltagare, det vill säga de som då ännu är kvar i väntan på
gemensam hemresa med styrelseledamöter, erbjuds ett särskilt
förmiddagsprogram.
Riksskådebanan bokar hotellrum i Stockholm för alla som vill det. Men för att
Riksskådebanan ska göra det krävs en uttalad önskan om den saken, via e-post
senast den sjunde november. (Tidigare erfarenheter ger vid handen att händelser
i Riksskådebanan och som ordnas i Stockholm ofta leder att flera personer
föredrar att ordna boendet på egen hand, därav denna fråga.)
Till höstkonferensen är en styrelsemedlem i varje regional skådebanestyrelse
välkommen samt den person som ansvarar för den regionala verksamheten. Vidare
kommer Riksskådebanans styrelse att deltaga, samtliga ledamöter inbjuds.
På många håll finns det personsamband mellan ledamotskapet i Riksskådebanans
styrelse och uppdrag i den regionala styrelsen. I sådana fall är det upp till
varje regional skådebana att avgöra hur representationen ska se ut.
Höstkonferensen är ett fritt möte - och vilka personer som ska vara med från
skådebaneregionerna finns varken inskrivit i stadgar eller i årets
verksamhetsplan för Riksskådebanan.
Riksskådebanan svarar för höstkonferensens kostnader, inklusive resa till och
från Stockholm. Som vanligt gäller mest prisvärda resväg och färdmedel,
samt mest prisvärd övernattning.
Som tidigare berättats har Riksskådebanan engagerat sig i den så kallade
"skuggutredningen", eller kanske mera träffande, stödutredning, som
arbetar jämsides med den av regeringen tillsatta Kulturutredningen, vars
direktiv Riksskådebanan förmedlat i skådebanerörelsen och som var
debattämne under Riksskådebanans höstkonferens förra året, 2007.
Initiativet till skuggutredningen har tagits av den konstnärlige ledaren vid
Orionteatern i Stockholm, Stina Oscarsson.
Den som är intresserad av att engagera sig i
skuggutredningens arbete går in på
hemsidan
www.skuggutredningen.se
Ännu en aktör som nu spelar en aktiv roll i kulturdebatten är det
socialdemokratiska partiet som främst genom socialdemokraternas Marita Ulvskog
och riksdagsledamoten i kulturutskottet Margareta Israelsson, nu engagerar
socialdemokratiska medlemmar och supporters i ett särskilt kulturrådslag.
Riksskådebanan har vidarebefordrat e-post med
upprop till respektive skådebaneregion; och det är självfallet upp till varje
region att engagera sig i saken.
Riksskådebanan i likhet med skådebanerörelsen i övrigt är som du som läser
detta förmodligen redan vet, en fri, partipolitiskt och religiöst obunden
organisation.
Till en av flera positiva händelser under
oktober månad hör att Riksskådebanan - på den plats där det centrala
kansliet nu finns sedan drygt ett år, i Nynäshamn - har etablerat ett
utomordentligt gott samarbete med stadens kultur- och fritidsnämnd utöver den
framåtsyftande frontverksamheten som redan pågår genom Tankesmedjan
Nynäshamn där Riksskådebanan samverkar med ett så kallat
"kvinnokafé" i ett miljonprogramsområde samt Nynäshamns
stadsbibliotek.
Samarbetet med kulturnämnden sker i form av
ett samtal om demokratins värde och om just samtalets stora betydelse i den
politiska organisationen , och den synnerligen aktiva roll som varje
kulturnämnd i hela Sverige har möjlighet att gå in i som pådrivare av detta
samtal då man kan referera till nämndens särskilda etiska mandat.
Om detta återkommer vi dock mer till vid
senare tillfälle, bland annat i samband med den idéskrift som är under
produktion allt enligt beslut vid Riksskådebanans årsmöte i mars 2008.
Med vänliga hälsningar
Ulla Tengling
Förbundssekreterare
Riksskådebanan