Tillbaka                                                                                                                                                 

Nyhetsbrev
Riksskådebanan
Oktober 2008

Till förtroendevalda, anställda, medlemsorganisationer och andra vänner!

Ännu har vi ingen överblick av ekonomikrisens följder; men kanske kan vi ana en sak.
Och det är att språket kommer att förändras, och kanske också den kulturella kartan.
Fler och fler talar just nu om en värderingskris i kombination med ekonomikrisen; andra säger livsstilskris. Att krisen har med kultur, eller okultur eller brist på kultur att göra kan vi utan tvekan ana oss till.

Det kommer säkert inte längre att vara särskilt attraktivt att till exempel tala om marknad i kultursammanhang; om man nu inte syftar på jul- eller höstmarknader. Idéer om att
allt kan köpas och säljas- kommer att ifrågasättas på ett nytt sätt. För kanske är det just det som blir kvar; det som varken kan säljas eller köpas. Det som är du; det som är jag. Det absolut orubbliga människovärdet; kulturens och civilisationens grundbult.

Affärsspråket - med mera engelska/amerikanska abstraktioner än konkreta ord och begrepp på modersmålet, på det som kan begripas, kommer inte att slå. Ingenstans.

Begrepp som "lönsamhet" och "icke lönsamt" kommer att läggas under luppen; dissekeras.
Lönsamt, kommer man att säga, i relation till vad? Och i vilket tidsperspektiv?
Kanske kommer också ord som "sanning" eller varför inte också "lögn" att gå samma väg? Eller varför inte "makt" och "maktlöshet"?

Kanske är det ett rejält hett språkbad som väntar - där bakom hörnet.
Det är ju ingen slump eller tillfällighet att ord och begreppet från affärsområdet har ätit sig in kulturens landskap, lika lite som det är slump att man inom andra ekonomiska och kulturella fält lånar ord och begrepp från helt andra verksamhetsområden än de egna. Inom politikens område har till exempel tävlingsidrottens och krigskulturens ord och begrepp blivit så vanliga att de inte längre känns eller uppfattas som inlånade.

Affärskulturens ord - om det så gäller finansiering eller personligt ansvar - inom konst- och kulturområdet får dock vidare, större och djupare konsekvenser än när ord och begrepp byter plats inom andra verksamheter, just av den ganska enkla och självklara anledningen att kulturens och konstens mycket specifika uppgift är just att vara granskande och ifrågasättande av de ord och det språk som dagligen används inom alla tänkbara områden, i alla upptänkliga syften. Att smaka på orden; klä av dem och fundera över om de berättar vad de egentligen vill, ska eller bör berätta är en mycket exklusiv uppgift för konsten och kulturen. Förklaringen ligger i att intressen, organisationer och människor, som har haft en vilja och en önskan att kamouflera och manipulera, för egen vinnings skull, alltid tagit språket till hjälp.
Konsten och kulturen ska ju titta på alla ord; inom alla verksameter. Hur ser sambandet ut mellan det som sägs och det som verkligen menas? Och om inte?

Alla de möten mellan konst, kultur och människor som skådebanerörelsen åstadkommer - syftar ju till detta enkla men likväl mycket stora, att se bortom orden, att se genom dem, och till det mycket självklara men likväl ofta mycket modiga i att protestera när skillnaden mellan ord och deras mening blir alltför uppenbara. För att inte säga rentav skadliga.

En gammal sanning både när det gäller familjer, organisationer och stater är att vansinnet, sinnessjukdomen, provoceras fram i den stund då glappet mellan orden och det som egentligen menas blir för stort. Ännu en gammal sanning är att ironin är det farligaste formen av all elakhet. Barn och föralldel även många vuxna människor förstår inte ironin, därför att ironins signum just är det där glappet mellan vad som sägs och vad som menas.

Konsten har naturligtvis inget annat syfte än sig själv. I samma stund som den förvandlas till ett medel, för något annat syfte, öppnas gapet mellan ord och mening.
Skådebanerörelsen kan naturligtvis inte heller förvandlas till ett medel för något annat syfte än det egna.
Skådebanerörelsens syfte står i stadgarna för både Riksskådebanan och de regionala skådebanorna.

Statens Kulturråd har nu tagit emot ansökningar om statliga bidrag för kommande verksamhetsår från alla regionala skådebanor samt från Riksskådebanan.
Besked om bidrag till Riksskådebanan respektive skådebaneregionerna beviljas eller inte, kommer, enligt den information som Riksskådebanan har i dag, att stå klart i början av februari 2009.
Idén om att förändra ansökningsrutinerna, från det att Riksskådebanan svarat för en gemensam ansökan om statliga bidrag för verksamheten i hela rörelsen, till att varje region söker för sig, är och var ett initiativ från Statens Kulturråd som blev bekant för Riksskådebanan under sommaren 2008.
Samtalen som Riksskådebanan har fört med Statens Kulturråd sedan dess har varit mycket positiva. Det finns en förväntan på skådebanerörelsen att den, för att statliga bidrag ska beviljas, kan och ska presentera en regional och lokal finansiering av skådebaneverksamheten. Därtill finns ännu en förväntan för att bidragen ska beviljas, paradoxal kanske, att skådebanerörelsen ska prioritera genomförandet av den statliga kulturpolitiken framför genomförandet av den egna politiken som organisationen själv beslutar om.
Under en följd av år tog nämligen skådebanerörelsen emot bidrag för att genomföra just den politik som organisationen själv , i demokratisk ordning, hade fattat beslut om. Det var så att säga en omvänd ordning som rådde därför att då var det staten som tog ställning till organisationens politik, och beslöt om man ville stödja den.
I sak kan man säga att det där kanske inte hade så stor betydelse därför att skådebanerörelsens egen politik, om vad man ville göra och varför, sammanföll i mycket med den statliga politiken. Det handlade då om en främjandepolitik som i mycket arbetade utifrån idén om det som kom att kallas "uppsökande verksamhet".
I diskussionen om förväntningar mellan skådebanerörelsen och Statens Kulturråd har det uppstått ömsesidiga aha-upplevelser.
Statens Kulturråd, med anställda och förtroendevalda lever ju precis som Kulturdepartementet, med anställda och förtroendevalda, uteslutande på statliga pengar, eller om man hellre föredrar att kalla det på statsbidrag till skillnad från stora delar av den verksamhet som de har i uppgift stödja politiskt, moraliskt och ekonomiskt. Bland dem som frågar efter statligt stöd hos dessa, de statligt finansierade Kulturdepartementet och Kulturrådet finns det mängder av exempel på verksamheter som tar in pengar från andra finansiärer än staten, landstingen eller kommunerna ( genom donationer, privata anslag, prenumerationer, abonnemang med mera).

Frågan om vem som kan ställa krav på vem är därför värd att vända och vrida på, åtminstone om vi mera fördjupar oss i frågans etiska dimension än i den juridiska.

Samma sak, om vem som kan ställa krav på vem, gäller ju överallt där skådebanerörelsen samverkar med andra skattefinansierade verksamheter.
Kommunernas och landstingens kulturnämnder är ju knappast några egna inkomstbringade verksamheter - men likväl finns de och utövar makt.
Legitimiteten finns i att de har i allmänna val fått medborgarnas förtroende.

När nu de regionala seminarierna drar i gång på allvar i skådebanerörelsen, på teman som rör sponsring, demokrati och kultur, är det här förstås en central fråga. Idédebatten är en del av skådebanerörelsens verksamhetsidé. Idédebatten är viktig för att hålla rent i demokratin. Frågor ska ställas; inte alltid i en förväntan på omedelbara svar. Men tanken är ju att när många människor kommer samman då föds just de näraliggande väsentliga frågorna som rör den nu rådande ordningen
Tänk bara den här frågan: Hur många kulturnämnder för att inte säga kommunstyrelser i Sverige skulle må bra av att sponsras?

Skådebanan i Jönköpings län har redan genomfört sitt seminarium, med bravur, den 23 oktober.
Fler seminarier nu i november står på tur i skådebaneregi; den sjätte i Västerås, den tionde i Sundsvall, den sjuttonde i Malmö, den 23 i Linköping och den 26 i Luleå.
Överallt ska frågor ställas och besvaras som just handlar om ord. Vad är det vi säger? Vad är det vi menar med dem?
Andra mycket relevanta frågor är naturligtvis vem som tar ansvar för kultur och demokrati just nu, i finanskristider, där ingen längre är särskilt säker på om jobbet ska finnas kvar på hemorten, eller om pengarna som ligger i den egna bostaden eller på lönekontot, finns kvar om ett halvår?
Hur svettigt blir det inte att hålla en sponsor i handen? Finns det någon trygghet att vänta över huvud taget?

Höstkonferensen i Riksskådebanans regi ordnas som tidigare aviserats i Stockholm; med start fredagen den 28 november
Konferensen kommer helt i linje med tidigare beslut att fortsätta att fokusera på skådebanerörelsens eget idé- och måldokument.
Vidare kommer, just det, orden, att vara i centrum för både diskussion och handling. Vem har orden? Vem äger dem inte? Hur får man fatt i dem? Vem avslöjar diskrepansen mellan ord och sanning och handling?
Platsen för konferensen blir gamla riksdagshuset i Stockholm, mitt emot huvudingången Riksgatan 1, i det äldre riksdagshuset, i lokalen Mittpolen.
Konferensen startar med lunch klockan tolv, och avslutas formellt med middag kvällen lördagen den 29 november. Därefter på söndagsförmiddagen sammanträder Riksskådebanans styrelse parallellt med att den då avslutade konferensens deltagare, det vill säga de som då ännu är kvar i väntan på gemensam hemresa med styrelseledamöter, erbjuds ett särskilt förmiddagsprogram.

Riksskådebanan bokar hotellrum i Stockholm för alla som vill det. Men för att Riksskådebanan ska göra det krävs en uttalad önskan om den saken, via e-post senast den sjunde november. (Tidigare erfarenheter ger vid handen att händelser i Riksskådebanan och som ordnas i Stockholm ofta leder att flera personer föredrar att ordna boendet på egen hand, därav denna fråga.)
Till höstkonferensen är en styrelsemedlem i varje regional skådebanestyrelse välkommen samt den person som ansvarar för den regionala verksamheten. Vidare kommer Riksskådebanans styrelse att deltaga, samtliga ledamöter inbjuds.
På många håll finns det personsamband mellan ledamotskapet i Riksskådebanans styrelse och uppdrag i den regionala styrelsen. I sådana fall är det upp till varje regional skådebana att avgöra hur representationen ska se ut.
Höstkonferensen är ett fritt möte - och vilka personer som ska vara med från skådebaneregionerna finns varken inskrivit i stadgar eller i årets verksamhetsplan för Riksskådebanan.
Riksskådebanan svarar för höstkonferensens kostnader, inklusive resa till och från Stockholm. Som vanligt gäller mest prisvärda resväg och färdmedel, samt mest prisvärd övernattning.

Som tidigare berättats har Riksskådebanan engagerat sig i den så kallade "skuggutredningen", eller kanske mera träffande, stödutredning, som arbetar jämsides med den av regeringen tillsatta Kulturutredningen, vars direktiv Riksskådebanan förmedlat i skådebanerörelsen och som var debattämne under Riksskådebanans höstkonferens förra året, 2007.
Initiativet till skuggutredningen har tagits av den konstnärlige ledaren vid Orionteatern i Stockholm, Stina Oscarsson.

Den som är intresserad av att engagera sig i skuggutredningens arbete går in på
hemsidan

www.skuggutredningen.se
Ännu en aktör som nu spelar en aktiv roll i kulturdebatten är det socialdemokratiska partiet som främst genom socialdemokraternas Marita Ulvskog och riksdagsledamoten i kulturutskottet Margareta Israelsson, nu engagerar socialdemokratiska medlemmar och supporters i ett särskilt kulturrådslag.

Riksskådebanan har vidarebefordrat e-post med upprop till respektive skådebaneregion; och det är självfallet upp till varje region att engagera sig i saken.
Riksskådebanan i likhet med skådebanerörelsen i övrigt är som du som läser detta förmodligen redan vet, en fri, partipolitiskt och religiöst obunden organisation.

Till en av flera positiva händelser under oktober månad hör att Riksskådebanan - på den plats där det centrala kansliet nu finns sedan drygt ett år, i Nynäshamn - har etablerat ett utomordentligt gott samarbete med stadens kultur- och fritidsnämnd utöver den framåtsyftande frontverksamheten som redan pågår genom Tankesmedjan Nynäshamn där Riksskådebanan samverkar med ett så kallat "kvinnokafé" i ett miljonprogramsområde samt Nynäshamns stadsbibliotek.

Samarbetet med kulturnämnden sker i form av ett samtal om demokratins värde och om just samtalets stora betydelse i den politiska organisationen , och den synnerligen aktiva roll som varje kulturnämnd i hela Sverige har möjlighet att gå in i som pådrivare av detta samtal då man kan referera till nämndens särskilda etiska mandat.

Om detta återkommer vi dock mer till vid senare tillfälle, bland annat i samband med den idéskrift som är under produktion allt enligt beslut vid Riksskådebanans årsmöte i mars 2008.

Med vänliga hälsningar

Ulla Tengling
Förbundssekreterare
Riksskådebanan