Tillbaka

Nyhetsbrev Riksskådebanan maj 2008

Skådebanevänner; anställda, förtroendevalda, samarbetspartners, medlemsorganisationer m fl

Det spontana gensvaret på förslaget att ordna seminarier kring sponsorfrågan är stort i hela skådebanerörelsen. Förslaget handlar helt kort om att den regionala skådebanan tillsammans med Riksskådebanan tar ansvar för en debatt där själva idén med en sponsrad kultur granskas och analyseras utifrån en rad olika aspekter.

Men har vi någon egen bestämd uppfattning i den här frågan? Och ska vi ha det? Bör vi ha det? Undras det här och var.
Själv tror att just själva seminariet, formen för granskningen av idén, är svaret på den frågan.

Seminarieidén handlar ju om att åsikter framförs, och att den som bär på åsikten argumenterar för sin ståndpunkt, för att sedan, inför en större grupp, publiken, få sina argument granskade.

Och i själva kritiken av argumentationen finns ju mycket av idén bakom hela skådebaneverksamheten. Det är därför som vi också utan problem kan föra in idédebatten som en konstform väl så viktig som alla andra i en organisation som ser täta, betydelsefulla, ja avgörande, samband mellan demokrati och kultur.

Efter det att vi har sett en film, läst en bok, berörts av en teaterföreställning, fångats av en bild, njutit av musik - så är det ju vår sak, rörelsens sak, att sakta farten, fånga ögonblicket och reflektera över upplevelsens och kanske också upphovsmannens syfte.
Finns eller fanns det ett syfte bakom upplevelsen som jag nyss erfarit som jag inte ser eller förstår?
Vad vill den här upplevelsen mig?

I skenet av argumentation spökar ständigt det som är ett tecken på manipulation. En vilja, eller rättare sagt någons, en subjektiv vilja, att styra i en viss riktning!

Att skådebaneverksamheten ständigt utsätts för andras viljor att styra händelser i en viss riktning är knappast något som sker i det fördolda.
Det finns en rad företeelser som är gemensamma för flertalet skådebanor.
För det första så är det väsentligt fler arrangörer av skilda underhållnings- och kulturevenemang som söker sig till den regionala skådebanan, varhelst den befinner sig, än vad det är publik som söker sig till Skådebanan för att få stöd i valet av konst eller kulturupplevelser, eller ännu mera väsentligt, för att bli övertygad om konst- och kulturupplevelsens absoluta värde.

Kultur- eller underhållningsarrangörens syfte är enkelt; den vill ha publik.
Publiken ger händelsen mening och legitimitet. Alla vet det. Konsthallar vill ha publik, teatern vill ha publik, musiken vill ha publik, boken vill ha läsare.

För Skådebanan som mäklar mötet, möten, handlar det därför om att ta ansvar för vilka möten som ska bli av.
Det är lätt att bli manipulerad. Det kan vara förledande lätt att lämna över rodret till någon annan med starkare vilja. Eftersom skådebanerörelsen är mottagare av skattepengar, främst statsbidrag, för att ordna möten som annars inte skulle bli av så handlar det naturligtvis om ett alldeles särskilt ansvar för mötets kvalitet, och vilka prioriteringar som görs.
Och i det här sammanhanget betyder kvalitet att vi var vi än befinner oss i skådebanevärlden aktivt söker upp och motiverar ny publik att vara med om ett kulturmöte som vi på goda grunder vet och tror ger upphov till nya tankar och nya erfarenheter. Stundens absoluta glädje - då konsten verkligen tar tag i sin publik - och publiken svarar - är en bland flera erfarenheter som naturligtvis aldrig nog kan överskattas.

Ansvar för mötet - som annars inte skulle bli av - mellan konst och kultur och människor betyder även att man ska kunna säga nej om man är anställd eller förtroendevald i en Skådebana.
Det som sker under epitetet Underhållning är inget som Riksskådebanan sökt och fått bidrag för. Det är något helt annat.
Skådebanan ska självklart inte, var den än är, förmedla möten, där man vet att konsten eller kulturen inte motsvarar vad den ger sig ut för att vara.
Teaterföreställningar med dåliga recensioner ska inte stå i fokus för de möten som skådebanan ordnar.
Litteratur som ges ut i spektakulärt syfte - med mera hänsyn till pengar än till läsare - har inget alls med Skådebanan att göra.

Ett sätt att värja sig mot ivriga uppvaktningar från arrangörer vars produktioner man inte alls är intresserad av är naturligtvis att själv ta ännu mera aktivt ansvar för alla möten som mäklas, och att ta en rejäl diskussion om prioriteringar och skådebanestyrelsernas specifika ansvar; samt att se till att all reklamtext - per definition manipulativ text - som presenterar en kulturhändelse - byts ut mot rak och enkel information, och mycket gärna kompletteras med omdömen från kulturkritiker som förhåller sig helt fria och opartiska till kulturhändelserna de talar om.

Ytterligare ett sätt att värja sig från manipulationer är att sträva efter en samtal före eller efter ett kulturmöte, där den kritiska aspekten är representerad genom till exempel en driven samtalsledarare.

Självfallet är det så att skådebanerörelsen förändras över tiden - och befinner sig i en ständig dialog med sin omvärld. Att skådebanan i dag kan och bör ta på sig en större kritisk och kulturkritisk roll hör förstås ihop med en tilltagande tystnad i samhället i stort.
Tystnaden har flera förklaringar; men den vanligaste är densamma idag som för hundra år sedan. Ju otryggare enskilda människor är, desto tystare blir det.
En stark förklaring till bristande trygghet har med pengar och makt att göra. I dag finns mycket av makten utanför och bortom det som förr stod under mera mänsklig påverkan.
Politiken som förr och självklart tog parti för demokrati och folkrörelser vacklar och abdikerar 

En av flera händelser under månaden som gick var besöket på Kulturdepartementet; där Riksskådebanan förklarade sin kulturdemokratiska ambition, hur de regionala skådebanorna arbetar och visionen att ännu fler möten ska bli av mellan konst, kultur och människor där behoven finns.
Riksskådebanan fick ett mycket vänligt mottagande av stabschefen Henrik Toremark, som sken upp extra mycket när han fick veta att skådebanerörelsen hade sin senaste höstträff i Sunne. Det var hans hemort.
När han också fick se bilden på kyrkvaktmästaren Göran Bengtsson, som kunde och kan allt om Selma Lagerlöf, och som skådebanefolket under höstkonferensen fick lyssna till, log han stort.

Andra händelser har varit de samtal som förts med företrädare för skilda regioner som både reflekterar över den egna skådebanans framtid och kring den ordning som gäller vid rapporteringen en gång i månaden, till Riksskådebanan, och som handlar om hur många kulturmöten som respektive regional skådebana svarat för på temat Möten mellan konst, kultur och människor och som annars inte blivit av. Och som har finansierats med stöd av det statsbidrag som Riksskådebanan förmedlat vidare.

Svaret nu liksom tidigare är att det statsbidrag Riksskådebanan söker, får beviljat och som vi tar emot är ett bidrag som baseras på möten som blir av. Och det är endast möten mellan kultur och människor som inte är vana vid kultur som räknas. Interna möten, och då menar jag sådana sammanträden som vi ordnar med partners, medlemsorganisationer och kulturinstitutioner eller ännu mera interna möten, när vi sammanträder med varandra, räknas inte. Hur nödvändiga och demokratiska de än är, och anledningen till det är ju att alla dessa möten ska och bör endast ha ett övergripande syfte och det är att man med gemensam vilja och kraft ordnar möten i skådebanans regi där behoven finns. Möten av hög kvalitet där konsten söker upp människan.

Allt talar också för att detta, att hålla fast vid det unika, och konsekvent fokusera, initiera och utveckla möten som annars inte blir av , är det bästa argumentet då man som skådebaneregion ytterligare vill övertyga region - och kommunpolitiker om den egna regionala skådebaneverksamhetens betydelse. Och utifrån denna argumentation söka anslag för fortsatt verksamhet. Även när man riktar sig till andra presumtiva bidragsgivare än politiker - så lär argumentet att man gör något helt unikt - ett kulturarbete för demokrati och rättvisa - vara det mest intressanta.
Som vi tidigare nämnt så talar också allt för att storleken på det statliga bidraget/anslaget som söks av Riksskådebanan och som sedan fördelas till regionala skådebanor redan nästa år i väsentlig grad kommer att styras av hur stor eller liten den lokala och regionala ekonomiska motprestationen är. Signalen från Statens Kulturråd har varit mycket tydlig; ingen region ska kunna luta sig mot statsbidraget.

Ett konkret förslag i moderaternas nya kampskrift om kultur, som signerats av sex riksdagsledamöter i riksdagens kulturutskott, handlar om att statens bidrag till skådebaneverksamheten ska villkoras på så sätt att det bara delas ut om alla skådebanor arbetar som Västra Götaland "till att vara en brygga mellan näringsliv och kultur".

Riksskådebanan har svarat i en öppen debattartikel som följer med detta nyhetsbrev. Dokumentet börjar med "motargument…"

Just nu finns det många som vill tafsa på vår heder! Så se upp för manipulatörer.
Och vänner - var rädda om den demokrati som vi uppmuntras att hålla fast vid genom att ordna ständiga kulturmöten.
Och slutligen tänk på:
Där ingen lyder - finns det heller ingen som frestas att bestämma!!

Med vänlig hälsning, Nynäshamn i maj 2008

Med vänliga hälsningar
RiksSkådebanan

Ulla Tengling
förbundssekreterare