Riksskådebanan
Nyhetsbrev juni 2008
Rkådebanevänner! Anställda, förtroendevalda! Medlemsorganisationer. Och till
Dig och Dig och Dig.
- Att Skådebanan, som har folket, publiken och
hjärtat med sig, tar initiativet till en idédebatt, ett seminarium, om det som
ligger oss allra närmast, nämligen konsten och kulturens betydelse för
samhälle och medborgare, är bland det bästa jag hört!
Hon sitter där, i ljusgården på
Nationalmuseum, den konstnärlige ledaren för Orionteatern i Stockholm, Stina
Oscarson.
Stina Oscarson är idén, tanken och handlingen
bakom den alternativa kulturutredningen, "skuggutredningen".
…Mmm…säger hon.
Med sig har hon en berättelse - som är långt ifrån färdig. Men inledningen
är klar. Den handlar om fantasi och kultur, och konst. Om betydelsen av att vi
ständigt samtalar om detta att vara människa; det mest märkvärdiga av allt.
Så mycket större än något annat. Och inte bara att vi samtalar om att vara
människa, utan att vi också samtalar. Om det väsentliga. Om det allra
allvarligaste; och att vi vågar möta både allvaret i oss själva och hos
varandra.
Hon säger det inte, men jag vet. I komikerns
ABC-bok talas om allvaret; därför att utan allvar finns inget skratt. Inget
inifrån.
Stina Oscarson är idag långt ifrån ensam med
att arbeta med sin skuggutredning. Med sig har hon ett imponerande nätverk av
envisa och engagerade och ännu långt ifrån uppgivna kulturarbetare.
I slutet av november planerar skuggutredningen att överlämna ett rejält
dokument - ett svar från en synnerligen bred folklig proteströrelse - både
till den officiella utredningen och till kulturdepartementet. Dokumentet - det
vill säga en sammanställning av mängder av enskilda svar på frågan Hur ska
Sverige bli ett världsledande kulturland? kommer att formas till en bred
maratonuppläsning, säger Stina Oscarson. Och helt säkert blir det en bok
också, baserad på alla svar som nu forsar in till skuggutredningen.
Alla skådebanevänner och skådebaneaktiva är varmt välkomna att vara med och
svara just på frågan om hur Sverige ska bli ett världsledande kulturland,
förtydligar hon och ger oss adressen till skuggutredningens hemsida
www.skuggutredningen.se
- Vi hoppas på en diskussion och en politik
som stiger upp till den nivå som är värdig vårt kulturland.
För femte, sjätte eller kanske sjunde gången
den här månaden berättar jag om det pågående idéprogramarbetet i
skådebanerörelsen. Och om att årsmötet hejade på och gav oss inspiration
att fortsätta; nu närmast under de två dagar då ordföranden i varje
regional skådebana bjuds in till Stockholm 26 och 27 september.
Jag tar Stina Oscarson i hand på att
skuggutredningen ska få veta hur vi tänker i vårt förslag till idédokument.
Fullständigt övertygad om att de regionala
seminarierna kommer att ge svar på hur Sverige ska bli ett världsledande
kulturland lovar jag också - där i Nationalmuseums magiska ljusgård - att
skuggutredningen likaväl som den andra reguljära utredningen ska få veta vad
som händer och sägs på varje regionalt seminarium som ordnas i höst. Där vi
ska argumentera och samtala om sponsring, om konst, makt och demokrati.
Väl genomtänkta seminarieförberedelser pågår nu för fullt; I Skåne, i
Östergötland, i Västmanland, i Dalarna, i Mellersta Norrland, i Norrbotten!
Flera skådebaneregioner har till och med spikat dagen; 23 oktober i
Västmanland och Västerås, 23 november i Östergötland och Linköping, 24
november i Skåne och Malmö och 26 november i Norrbotten och Luleå.
Ett världsledande kulturland.
Det går att vrida och vända på det där.
Ett världsledande kulturland. Ett världsledande kulturland - vad betyder det
för dig och för dig och för dig. Och för oss som organisation?
Handlar det inte om mod? Och om detta i dag så förkättrade ordet moral.
Det vill säga modet och moralen att stå för åsikter och handlingar som inte
omedelbart applåderas, men som man är övertygad om är rätt.
Och visst handlar det också om värde, värdighet och demokrati. I de länder
där den politiska kursriktningen i ord och handling visar att konst, kultur,
forskning och vetenskap är varandras förutsättningar - där talar man inte om
kultur som ett nöjesfält. Eller som en marknad.
Där klär man inte allas vår längtan till eller strävan efter konst och
kultur i managementtermer.
Jag lyssnar till bland annat Henning Mankell under den nu pågående
världsomfattande författarkongressen i Stockholm.
- Vad är tryckfrihet och yttrandefrihet värd om inte alla människor kan
skriva och läsa? Säger han. Om man inte ens kan läsa om sina rättigheter? Om
det läge man själv befinner sig i?
För någon vecka sedan talade jag med Anne Ludvigsson, riksdagsledamot i
kulturutskottet, ordförande för hemslöjden i Sverige.
Hemslöjden.
Det är lätt att associera till vackra handarbeten; ljust linne, konstsöm,
yllestickat, allmogemönster. Träsnideri i ask och al. Svepaskar, kurbits och
Moraklockar i kvadrat och kubik. Storsvenskt. Och mängder av försök att
följa dessa hemslöjdandets mästare; i miljontals studiecirklar i femtio,
sextio och sjuttio år i följd i böndernas och arbetarnas studieförbund.
Men nej.
Hemslöjd är idag något helt annat, också.
Det är att bejaka hemslöjden i de länder som kommit till Sverige.
Det som hemslöjdas i svenska miljonprogramsomåden; det som vävs, sys och
snidas och målas ihop med drömmar om återresor, och återvunnen värdighet.
Det som är svenskt på ett nytt mångfaldigat sätt.
När allas drömmar vävs i samma väv - är
det då vi blir ett världsledande kulturland?
Kan vi samtala om det? Själv kan jag inte tänka mig bättre sommarsamtal i
alla tänkbara miljöer - än just hur vi väver oss samman. Att protestera i
grupp är ett sätt att väva sig samman med likasinnade, för att sedan
tillsammans skapa opinion för en gemensam stor och viktig sak. Något som kan
bli till något mycket större än vad var och en i avskildhet och ensamhet kan
åstadkomma.
Sällan uppfattar vi väl kraften i de skilda konstnärliga uttrycksmedlen
starkare - intensivare - än när de talar till oss i ett gemensamt ärende,
för en gemensam sak. Här handlar det ju inte bara om det skrivna eller talade
ordet, utan också om musiken, om bildkonsten, om hantverket, hemslöjden!! Ja
allt. Protestens kraft.
Folkrörelser är proteströrelser.
Laddningen - energin - som driver folkrörelser kommer ju ur själva protesten.
Det gäller alla rörelser.
Också den proteströrelse som nu växer sig stark som svar på en mycket krass,
brutal och främmande marknadsaspekt på kulturen.
I varje samhälle är proteströrelser ett bra mått på demokratins kraft.
Därför ska vi självfallet se på protester som viktiga kulturhändelser.
Men att låta samhället eller staten betala för protesten kan för inte så
få förefalla minst sagt både motsägelsefullt och kontroversiellt!
Och staten är makten.
Och hur ska vi nu förhålla oss till det
faktum att Riksrevisionen har granskat Kulturrådet och Konstnärsnämnden för
första gången, och att man där finner att det finns brister i
bidragsgivningen från de båda myndigheterna sida?
Har vi med saken att göra? I en demokrati -
och särskilt då vi tar emot bidrag från Kulturrådet så har vi med saken att
göra.
I pengar räknat fördelar Kulturrådet 1,8
miljarder kronor per år och konstnärsnämnden 110 miljoner per år.
Tilläggas ska att Kulturrådets nye chef,
Kennet Johansson, välkomnar Riksrevisionens kritik som bland annat handlar om
att Kulturrådet är alltför traditionellt och inte satsar tillräckligt mycket
på förnyelse och förändring.
Också Kulturdepartementet bejakar den kritik
som hamnar där som en följd av kritiken mot Kulturrådet, och lovar skärpning
i ord och handling.
Riksrevisionen anser nämligen att regeringens kriterier för hur Kulturrådet
ska sköta fördelningen av skattepengar som rådet tar emot från
Kulturdepartementet, inte är tillräckligt bra. För diffust; för många
kulturmål etc.
När Riksskådebanan under de senaste åren
sökt medel - och blivit beviljade medel - för central och regional
skådebaneverksamhet så har det handlat om att beskriva verksamhetens resultat
och ambitioner utifrån de stadgar vi arbetar efter.
Vi har inte stuckit upp fingret i luften och
känt efter åt vilket håll vinden blåser; däremot har vi hållit fast vid
det mod som det faktiskt innebär att söka medel för den verksamhet som vi
gemensamt fattat beslut om att bejaka och utveckla; att ordna möten mellan
konst och kultur och människor utifrån en rättviseaspekt. Där behoven finns.
Vi har gjort det därför att det är där vi
har vår legitimitet.
I dag är vi därför kanske lika mycket
proteströrelse, som i vår organisations barndom för ett hundra år sedan då
skådebanerörelsen kom till i protest mot fåtalets teater, hovteatern!
Protesten den gången handlade om att svara mot
det som då ansågs folkets längtan och behov.
Så är det nog nu också.
God fortsättning på sommaren!
Hälsar Riksskådebanan
genom
Ulla Tengling
förbundssekreterare
