Tillbaka

Nyhetsbrev riksskådebanan april 2008

Skådebanevänner; förtroendevalda, anställda, partners, intressenter, medlemsorganisationer m fl

Vi sitter i teaterfoajén; adress Teatertribunalen, kommun och landstingsstöttad teater Hornsgatan i Stockholm.
Frida Röhl, teaterchefen, har just spelat för fullsatt salong tillsammans med fyra andra kvinnor.
Pjäsens titel är "Etnoporr".
- Vilka sponsorer vill associeras till den här föreställningen?
- Men vi gör samhällsnytta; från det att ordet, eller begreppet Etnoporr inte fanns, så är det ingen längre som tvekar att använda det. Vi kom rätt i tiden. Vår uppgift? Att rota i själva samhällssjälen; starta tankar, vända på invanda föreställningar. Också de mest obekväma.

April månad är avslutad.
Och idédebatten om kultur och sponsring tar ny fart; i tankesmedjor, på kultursidor, på seminarier.
Finns det samband mellan lobbyism - eller lobbying ( det som förr definierades som otillbörlig påverkan )och sponsring? löd frågan när Riksskådebanan på sin nya hemmaplan i Nynäshamn förväntades att ge ett svar under månaden som gick.

Alldeles klart är att det finns minst ett par intressen inom kulturområdet som drar åt skilda håll.
Det ena intresset talar om det positiva i näringslivets möjligheter att ge stöd till kulturlivet; mot att näringslivet, företagen, i sina respektive deklarationer till skattemyndigheten kan göra ekonomiska avdrag för sponsorkostnaden och med det minska sin skatt till staten.
Det andra intresset talar för att samhället, staten, står för stödet till kulturlivet, och att finansieringen till konsten och kulturen går via den skatt som både enskilda och företag betalar för att ett bra samhället ska fungera. I det här sista fallet blir den konst som ska finansieras, skapas och förmedlas något som faller under öppna demokratiska besluts- och arbetsformer.
Om Skådebanerörelsen har någon uppfattning i frågan så handlar det om att kvaliteten på de konst- och kulturmöten som mäklas i Skådebanans namn aldrig får urholkas. Vad kvalitet sedan är kan förstås som allt annat diskuteras; men om upplevelsen inte leder till nya tankar och om den skulle ha blivit av i alla fall utan Skådebanans stöd, därför att det finns entydiga kommersiella intressen bakom upplevelsen så är det knappast fråga om en upplevelse eller händelse som sammanfaller med skådebaneidén. Och som därför inte heller ska subventioneras med kulturbidrag.

Följdfrågan blir möjligen - om vi nu ska tala om skådebanevärlden - en fråga om ifall det finns större eller mindre risk för kvalitetsförsämringar eller chans till förbättringar om verksamheten sponsras av privata intressen vid jämförelse med om den finansieras genom statliga bidrag.

Men nästa fråga ligger kanske ännu närmare till hands, och den är än mera ödesmättad; befinner vi oss i dag i ett läge där frågan om sponsring eller bidrag över huvud taget har relevans hos oss? Hör här:

När Statens Kulturråd under i mitten av månaden mottog en samlad rapport över händelser i hela SkådebaneSverige, det vill säga vad varje regionen presterat för de statliga medel som Riksskådebanan förmedlat under fjolåret, och vad Riksskådebanans själv därutöver hade presterat inom ramen för samma bidrag, möttes vi av beskedet att Kulturrådets handläggare kommer att återkomma under det här året med ytterligare frågor som rör varje regions verksamhet. Kulturrådet är Kulturdepartements myndighet och har i uppgift att verkställa den politik som beslutas av departementet. Den andra informationen var att det statliga stödet till hela vår verksamhet kan ifrågasättas - därför att det lokala och regionala ekonomiska gensvaret på de allra flesta håll är litet och på ytterligare ett par ställen helt obefintligt. Vidare ifrågasattes -liksom tidigare - Riksskådebanans styrelses policy då det gäller fördelningen av bidraget; där varje region tar emot lika stor andel av bidraget.

Viktigt för varje skådebaneregion i dag är förstås att övertyga sin egen omvärld om betydelsen av den egna verksamheten - att människor, konst och kultur möts där behoven finns - och att ge konkreta exempel på att det som verkligen görs, också gör skillnad! Och - inte minst - att söka lokalt och regionalt ekonomiskt stöd för denna demokratiska och samhällsnyttiga verksamhet som har betydelse för de människor som omfattas av den.
Riksskådebanans uppgift är, bland andra uppgifter, att bistå varje region i detta arbete. Riksskådebanans uppgift är däremot inte att stå för ytterligare ekonomiskt stöd.
I de fall där det bedöms att det inte finns möjligheter att utveckla verksamheten eller att vinna den näraliggande omvärldens förtroende för den - blir det och är det dock Riksskådebanans sak att i ta initiativ till en diskussion om sakförhållandena.

Bland Riksskådebanans medlemsorganisationer finns en förväntan på interaktion - på regional och lokal nivå. Studieförbundet Vuxenskolan är en av dessa medlemsorganisationer; som är öppen för lokala och regionala initiativ från regionala skådebanor. Inte minst viktigt, säger Vuxenskolans centralt placerade verksamhetsutvecklare inom kulturområdet, Britt-Marie Jobacker, i ett samtal med Riksskådebanan om medlemskapets värde, är ansvaret för den gemensamma idédebatten på lokal och regional nivå om just sambandet mellan konst och demokrati, och sambandet mellan att själv få skapa och att erfara andras skapande.
På samma sätt som Riksskådebanan nu påminner om mera samarbeten med Studieförbundet Vuxenskolan, så agerar Vuxenskolan för att man internt ska söka samarbeten med regionala skådebanor.
Vuxenskolan finns på hemsideadressen www.sv.se
Ju fler samarbetspartners skådebanerörelsen finner desto större möjligheter ges att göra den regionala verksamheten mera känd, och att ge den ytterligare djup och bredd.

Den 26 september inbjuds alla ordföranden i alla skådebaneregioner till en särskild träff i Stockholm i RiksSkådebanans regi för att ytterligare fördjupa den diskussion som antytts ovan; om Kulturrådets förväntningar och om möjligheten att förändra den egna regionens position när det gäller samspelet med omvärlden. Träffen mellan Riksskådebanans styrelse och regionala skådebanors ordföranden är ett led i det pågående arbetet med ett idé och måldokument för hela skådebanerörelsen. Vid den här träffen kommer professorn i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet Staffan Larsson att medverka som samtalspart.
Staffan Larsson har mångårig erfarenhet av forskning som rör folkbildningens betydelse i termer av kultur och demokrati.
- I mycket av det vi gör inom konst och kulturområdet finns intressemotsättningar; och propagandan som säger att det inte skulle råda några motsättningar är kanske det allra tydligaste beviset på att sådana finns.

Det säger en av de många som antagit utmaningen att skriva en novell till Skådebanan Västmanlands novelltävling, en årlig händelse som hör till traditionerna hos Skådebanan i Västmanland där tävlingen nu ordnades för elfte året i rad.

Vi sitter vid dukat bord i det slott i Västerås som en gång byggdes åt Gustav Vasa och som i dag bland annat rymmer landshövdingens bostad. Landshövding i Västmanland är Mats Svegfors, tillika nytillträdd ordförande för Statens Kulturråd. I år gick det inte att få ihop det puzzel som innebär att LOs ordförande och landshövdingen ska kunna vara med samtidigt som priset delas ut. Landshövdingen var inte alls där. Förklaringen var den att LO-ordförandens dagbok var rätt fulltecknad i den stund hon tillfrågades om hon ville vara med. Och när hon valde datum visade det sig att landshövdingen var fullt upptagen med andra viktigheter. Mats Svegfors fick med andra ord stå tillbaka för LO-ordförandes dagbok.

Men nu är det är den sjuttonde april, och väldigt mycket vår i kvällsluften.

Det LO-ordföranden säger - om var och en som deltagit i tävlingen, och inte bara om förstapristagaren utan om alla - är att hon är tagen av deras berättelser.

Sammantaget är det ungefär trettio berättelser om själva livet som hon har läst; berättelser kryddade av fantasi, av drömmar, av iakttagelser.

Tapani Björkbacka är verksamhetsansvarig i Skådebanan Västmanland.
Novelltävlingen liksom den årliga konstutställningen, där ingen, absolut ingen refuseras, är hans förverkligade idé om rättvisa och den utvecklade tanken kring begreppet "där behoven finns". Jag ser på Tapani, och vet att hans filosofi är och har varit just den här; ingen ska refuseras. Inte en enda kotte ska gå mot ytterligare ett nederlag". Denna, Tapanis kulturgärning, ger LO-ordföranden en stark aha-upplevelse. Nästa år hoppas jag att hon får dela den med Kulturrådets ordförande. Tack Tapani.

Med vänliga hälsningar
RiksSkådebanan

Ulla Tengling
förbundssekreterare