Grobianen Pjäsen Grobianen är ett beställningsarbete från Riksskådebanan, som en fortsättning på forskningsprojektet ”Den kulturfattige mannen – finns han?” För en sammanfattning av forskningsresultat, läs Tobias Hardings forskningsresultat och egna slutsatser. När Skådebanerörelsen startade 1910 producerade man egna teaterföreställningar om viktiga sammhällsfrågor som behövde debatteras. 1933 bildades Riksteatern och Skådebanan blev en publikorganisation med uppdrag att nå människor som inte normalt kommer i kontakt med teater. Idag har målet vidgats och omfattar nu förutom teater och musik, dans, konst, film, litteratur och annan kulturell verksamhet. Med GROBIANEN - den kulturfattige mannen, ger sig Skådebanan återigen in i debatten med fokus på jämlikheten i kulturen. Tankar kring den kulturfattige mannen avTobias Harding Till målen för svensk kulturpolitik hör att den ska ”främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor.” Den ska också ”främja kvalitet och konstnärlig förnyelse.” Det senare målet (och liknande formuleringar i tidigare mål) har ofta tolkats som att det handlar om att professionella kulturutövare – kulturarbetare – genom offentliga stöd ska få möjlighet att vidareutveckla konstformerna med hög kvalitet. Samtidigt har det förstnämnda målet tolkats som att fler ska få tillfälle att möta den konst som produceras. Fler ska också få möjlighet att delta och själva utöva kultur.  Detta synsätt kan förstås i ljuset av en syn på kulturell bildning och folkbildning där god kultur anses göra människan bättre, vidga hennes vyer, och är en del av både det goda livet och det goda samhället. Denna syn kan på en gång ses som jämlikhetssträvande – det handlar om att ge bättre möjligheter till fler – och elitistisk; vem bestämmer egentligen vad som är god kultur eller vilken kultur som ska stödjas? Ser man till statistiken är Sverige ett av de länder där flest människor tar del av kulturupplevelser och där flest är kulturellt aktiva. Ett av syftena med statistiken är att undersöka i vilken mån som kulturpolitiken lyckas i sitt projekt att ge fler tillgång till kultur. Samtidigt som ett mycket stort antal människor i Sverige deltar i och möter olika former av kultur är det tydligt att alla inte deltar i samma utsträckning. Det är dessutom delvis samma kategorier av personer som inte deltar i flera av de undersökta kulturformerna. Något hårddraget skulle man kunna hävda att kvinnor, hög- utbildade, höginkomsttagare och storstadsbor är överrepresenterade i kulturpubliken. Omvänt framträder bilden av den typiske ickedeltagaren i denna typiska kulturpublik; den lågutbildade, arbetslöse mannen i glesbygden, den som har alla de egenskaper som gör honom mindre sannolik att delta i eller möta kulturaktiviteter. Är denna man då kulturfattig, i meningen att han lider brist på kultur? Om kulturupplevelser gör människan bättre och mer vidsynt, hur är det då med den hypotetiske kulturfattige mannen? Är han mindre kreativ, vidsynt och harmonisk? Eller är han minst lika kreativ, men uttrycker detta på andra sätt? Det har inte gjorts några mer ingående undersökningar om varför de som inte deltar inte deltar. Vissa aspekter är dock lättare att förstå än andra. Människor i glesbygd besöker teatrar och museer mindre ofta än människor i storstäder. Detta har sannolikt mindre att göra med intresse än med att avståndet är längre. Vissa kulturaktiviteter lockar också andra deltagarkategorier än de flesta andra. Rockkonserter är betydligt bättre på att dra till sin en manlig publik än vad klassiska konserter är. Studieförbunden är bättre än många andra kulturinstitutioner på att involvera annars underrepresenterade grupper, men detta är också deras syfte. Biblioteken har generellt störrebesökarantal än andra offentliga kulturinstitutioner. Länge har kulturpolitik handlat om att tillgängliggöra kultur, genom bibliotek, muséer, turnerande teater, kultur i skolan osv. Talar man om kultur i relativt vid mening är det emellertid få som aldrig nås av någon form av film, musik eller skönlitteratur idag. Närmast obegränsade mängder kulturprodukter finns tillgängliga över internet och i många stadsmiljöer – t.ex. köpcenter – är det svårt eller omöjligt att undvika att lyssna till någon form av musik. Behöver vi då en kulturpolitik för att få tillgång till kultur? Till viss del handlar detta om kvalitet; om ett anspråk på att högkvalitativ musik är bättre än muzak. Det handlar också om en misstanke om att den kultur som är lättast att få del av – som ibland rent av är svår att undvika ens när man försöker – också är enahanda och homogen. Allt låter likandant. Erfarenheten av att möta nya typer av kulturupplevelser är någonting som länge har setts som en aspekt av bildning; att möta nya kulturformer som uttrycker någonting annat än det som man möteri sitt vardagliga liv, andra människors erfarenheter och tankar, men också upplevelser och tankar som får en att se på sitt eget liv på ett nytt sätt, erfarenheter som får en att utvecklas som människa. Inte minst att själv utöva kultur kan vara en sådan erfarenhet. Kulturpolitiken är i så fall till för att upprätthålla en större mångfald i kulturen, inklusive tillgången till gammal och ny mer svårtillgänglig kultur. Det finns heller ingenting automatiskt i att den som är publik till en kulturhändelse också påverkas av upplevelsen. Att bara gå på en konsert oavsett om det är rock, synth, pop eller opera – bara därför att det är någonting ”alla” gör, eller som det är status att göra, leder kanske inte till någon större öppenhet inför upplevelsen, men skillnaden mellan att slötitta på en film och att uppleva samma film på djupet är ingenting som syns i kulturstati- stiken. Ofta vet kanske inte ens man själv vad som kommer att påverka en, än mindre kan det kanske förutses i kulturpolitisk planering. Fakta om kulturvanor i Sverige SCB undersökte kulturvanorna senast 2006. Enligt deras undersökning ökade besöken på kulturinstitutioner och kulturevenemang 1976-2006. 2006 svarade 38,5 % att de hade gått på teater minst någon gång under året och 54,1 % att de hade gått på någon form av konsert. 53,2 % hade besökt ett museum minst någon gång under året. Andelen biobesökare ökade från 46,0% till 67,2 %. Andelen som hade besökt konserter och biografer har ökat väsentligt, medan andelen museibesökare var mer stabil.   Andelen som besöker idrottsevenemang minst en gång under året är nu lägre än andelen som besöker konserter eller bio (1976 var de fler än konsertbesökarna men färre än biobesökarna). 2006 besökte 52,7 % av befolkningen ett idrottsevenemang minst en gång. Biblioteken är den i Sverige mest besökta kulturinstitutionen. Också antalet biblioteksbesökare har ökat i Sverige sedan 1976. Andelen var dock som högst kring år 2000. 1976 besökte 43,9 % bibliotek, 1998/99, 60,8 % och 2006, 54,3 %. Nedgången kan förklaras med internets tillväxt,kanske genom en minskad användning av referenslitteratur, men kanske framförallt därför att biblioteken kring år 2000 tillhandahöll datorer med internetkoppling, och färre då hade internet hemma. Till skillnad från de flesta kulturformer finns mediekonsumtionen kartlagd som dagsvanor, inte bara i antal gånger per år. Under en vanlig dag 2011 såg 83 % på TV, 80 % läste en dagstidning, 70% lyssnade på radio, 84 % använde internet, 41 % läste böcker, 24 % lyssnade på mp3, 18 % på cd och 14 % spelade spel online. Bokläsande har varit relativt stabilt under hela perioden. 2006 läste 79,6 % böcker, 72,2 % läste skönlitteratur. 2011 läste 41 % böcker dagligen. Andelen som läser böcker dagligen ökade tydligt i mitten på 1990-talet och ligger nu relativt stabilt kring en lite högre nivå än på 1970- och 1980-talet. Andelen som läser facklitteratur har dock sjunkit väsentligt, möjligen eftersom allt fler söker information på internet. Den uppmätta andelen som själva utövar musik eller skrivande har minskat. 1982/83 spelade 17% musikinstrument minst en gång under året, 5,3 % sjöng i kör och 36% hade ”skrivit dagbok, dikter, artiklar,brev m.m.” 2006 hade bara 14,4 % spelat musikinstrument och 18,1 % hade skrivit dagbok etc. Däremot hade 5,9 % sjungit i kör. De flesta former av egenutövad kultur har man dock börjat mäta relativt nyligen. Samtidigt uppstår nya former. Internet har också gjort det betydligt lättare att sprida egenproducerad kultur; 2011 la 2 % upp videoklipp på nätet och 3 % bloggade.Andelen som deltagit i studiecirklar eller kurser minskade 1976-2006 från 30,6 % till 20,8 %. Ändå ökade kulturaktiviteterna i studieförbunden under samma period. Verksamhetsåret 1992/93 rapporterades 95 000 kulturprogram i studieförbunden. Från och med 2009 har studieförbunden arrangerat mer än 300 000 programvarje år. Musik är idag den vanligaste formen av studiecirkel och ofta handlar det om egenutövad musik. Tobias Harding