Tillbaka                                     


Vad sägs och inte sägs
under politikerveckans
alla kulturseminarier

Riksskådebanan hamnar på två, tisdagen den 30 juni. Det första handlar om regionaliseringen inom kulturområdet.
Vad tycks om den - egentligen?
Lars Ronström, inleder, Han är rektor för högskolan - nej inte Gotlands högskola utan högskolan på Gotland, som så att säga råkar befinna sig på Gotland, låter han oss svettiga åhörare förstå..
Han reflekterar högt, och länge.
Han talar om Gotland som bildat ett eget kulturråd.
Jo så heter det, och Kerstin Brunnberg, inbjuden panelsamtalspart och ganska ny ordförande för det riktiga kulturrådet ler.
Det gotländska kulturrådet kom till när Lars med flera lite häpet kom på att gotlänningarna inte alls behövde så mycket kultur utifrån; på ön finns det både kultur och kulturutövare så att det både räcker till och blir över Han säger inte exakt så, men intrycket av att han menar det är bestämt. Förklaringen till hans initiativ stod att söka i att det funnits en föreställning, vilket alltså hade vilsefört honom, om att det inte fanns så många kulturutövare på ön och som en konsekvens av detta förhållande en ständig snegling på för att inte säga längtan till Stockholm.

Det är den statliga kulturutredningen som talar om regionaliseringens betydelse.
Philip Johnsson från Forshaga, en gång hjälpreda åt Margot Wallström när hon sköte kulturen från Värmland, och som sedan fortsatte karriären som landstingsråd och ordförande här och var i skilda regionala kulturkommittéer, både i och utanför det egna länet, talade varmt om regionaliseringen och den nya världen. Det är inte Stockholm och nationalstaten som utgör normen längre, utan den lilla och stora världen. Värmland och Bryssel.
Fast tillade han, Värmland är för litet, vi vill bli ett med Västra Götaland.

Och när Philip Jonsson talar så förstår vi i publiken, att den fråga som borde ställas nu är om idén om regionalisering inte är en fråga som egentligen handlar mera om bort från Stockholm och storebror än något annat.
Stockholm blir synonymt med arrogans; en överlägsen överhet som varje gång den påminns om världen utanför storstaden frustande och fnyser ut ordet landsorten som om det handlade om pandemi.
Men ingen ställer den frågan.
Och inte någon annan fråga heller förresten för panelen fortsätter att tala. Och den talar klokt där den står vid höga cocktailbord inne i länsteater Gotlands unika teatersalong. Här låg en gång en frikyrka med kyrktorn och allt.
Ännu en debattör kommer från Sörmland och är precis som Philip Johnsson socialdemokratisk politiker. Hon berättar också om ett län och landskap som är för litet även om det i kulturutredningen har fått stå modell för möjligheternas region.
- För mig handlar regionalisering om att söka efter samarbeten med andra regioner. Östergötland har det vi saknar, och vi har också något som Östergötland efterfrågar.

Kerstin Brunnberg, som nämnts, ordförande för Kulturrådet, väljer den mjuka vägen. Hon tror också på en regionalisering inom kulturpolitiken. Fast hon är smidig. Hon utmanar inte. Men säger ord som rättvisa och rätt. För henne handlar statens ansvar om att försöka se till så att medborgarna därute i landet, skattebetalarna, oavsett vad man drar skatt ifrån, lönebidrag eller höginkomst, har rätt till någon form av lika behandling. Kulturrådets avvägningar och prioriteringar måste därför handla om förnuft, och om att en regionaliseringsreform inte drabbar orättvist. Så att till exempel hela Norrland blir e u-landsregion därför att här är det glest och ödsligt

Det andra seminariet är Riksskådebanan mera direkt inblandad i.
Arrangören är ideell kulturallians.
Utfrågade blir den nuvarande kulturministern Lena Adehlson Liljeroth, och den dåvarande Leif Pagrotsky. Rubriken är handslag för kultur.
Tanken här är att idéburna ideella kulturorganisationer ska få en större plats - ta jag plats i beslutsfattarnas medvetande - på ett helt annat sätt än nu. Inte för sakens egen skull - utan därför att samhället blir bättre så. När många är med.

Och nästa tanke bakom seminariet är förstås, finns det politiska skillnader mellan de båda utfrågade.
Vill de lika eller olika?
I frågan om entreprenörskap och kultur finns ingen tvekan hos den tidigare kulturministern.
- Ingen konflikt alls, säger Pagrotsky.
Hans mamma var ju konsertpianist. Självklart handlar kultur om att man kan vara inkomstbringande.

På frågan om folkrörelser och kultur är han svävande.
Här svävar också kulturministern.
Men finns det då ett särskilt ansvar för folkrörelserna inom politiken? Blir följdfrågan som förblir obesvarad trots att svaren från de båda tillfrågade är långa och mångordiga.

När Pagrotsky ska ta ställning till det där knepiga om den ideella kulturen kan spela en större politisk roll, så är han snabb i sin tolkning av frågan. Och svaret blir därefter. De ideella organisationerna ska vara försiktiga, för mycket stat och handslag kan leda till ofrihet, förklarar han. Och så lägger han till att även om man begår ett handslag med staten så är det inte detsamma som att kommuner och landsting och regioner inkluderas i det handslaget.
För den som nu händelsevis inte redan visste det.
Den nuvarande kulturministern har inga andra åsikter är Pagrotsky.
Men vad skiljer då de båda åt?
- Vi lägger stor tonvikt vid tillgänglighet, säger Leif Pagrotsky. Socialdemokratins politik handlar om det. Tillgänglighet.

För Riksskådebanans del kan man vara riktigt nöjd med det här sista svaret.
Tillgänglighet kan i bästa fall vara ett annat ord för - ja just det - ansträngningen bakom all uppsökande verksamhet.

Men vad var det för tankar som inte kom upp till ytan under den här senaste debatten; och kanske också i den förra.
Jo det var tankarna om demokrati.
Om betydelsen av att det där riktigt farligt farliga kulturen som klär av en del, och får andra att passa i kostymen.

Sen fanns det ett sån där lite underdånigt drag inför makten - som folkrörelser ska akta sig för.
Det är en trovärdighetsfråga. Ett drag som under den första debatten kamouflerades till uppkäftighet och i den senare var avklätt och uppenbart.

Visby 30 juni 2009, Ulla Tengling, förbundssekretare/redaktör Riksskådebanan